Har sällan blivit så utskälld under mina snart 20 år på tidningen som jag blev efter krönikan ”Vem är värd 50 000?” (Norran 2014-03-13).
Texten handlade om ett bemanningsföretag i Umeå, som i en annons erbjöd hyrsjuksköterskor en månadslön på 45 000–50 000 kronor för att göra ett inhopp i Skellefteå under några sommarmånader.
Orimligt tyckte jag då, orimligt tycker jag nu, med tanke på att en sjuksköterska i Västerbotten har en medellön på 24 546 kronor. Det var systemet jag kritiserade då, det är systemet jag kritiserar nu, inte sjuksköterskornas löner.
Vad jag också tycker är orimligt, och en hel del annat som också börjar på ”o”, är att det finns företag och enskilda personer som väljer att leva gott på att det finns bristyrken. Och att arbetsgivare låter sig utnyttjas.
Nu lär väl bemanningsföretagens branschorganisation Bemanningsföretagen skicka ytterligare ett mejl där de prisar sin egen verksamhet. Där brukar det talas om en liten del av kostnaderna, om patienten i fokus, om effektivitet och om hyrpersonal som en del av lösningen.
Sett i ett större perspektiv rymmer den här problematiken ett par intressanta frågeställningar: - Hur mycket ska hyrpersonal få kosta i förhållande till fast anställd?
- Vi har hyrläkare och en hel del annat ”hyrt”. Men var går gränsen; ska vi ha hyrundersköterskor, hyrparkarbetare, hyrlokalvårdare?
- Hur mycket tror politikerna att vi är beredda att betala via skattsedeln för att få en väl fungerande sjukvård, snygga parker och rena vårdcentraler?
Det är frågor som var och en själv måste svara på. Tror dock att de flesta av oss kan vara överens om att det inom offentlig sektor, främst inom kvinnodominerade yrken, finns yrkesgrupper med löner som inte ligger i paritet med utbildning och ansvar.
Personligen kan jag väl säga så här: jag ser hellre att pengarna går till fast anställd personal, och deras löner, än att de går till personer och företag som utnyttjar systemet.
Att hyra in allehanda personal kan te sig enkelt och bekvämt, om än förhållandevis dyrt, på kort sikt. På lite längre sikt riskerar det att få förödande konsekvenser för hela den solidariskt finansierade välfärden och servicen.