Runt 150 volontärer hjälper till under den intensiva festivalveckan. Arbetet med festivalen börjar redan under måndagen samma vecka då mycket ska förberedas och byggas. Utan dem skulle Trästockfestivalen helt enkelt inte bli av. För precis som vid grundandet av festivalen för 24 år sedan arrangeras den än i dag av lokala och musikintresserade personer. De flesta är också ungdomar.
Varje person som jobbar med festivalen får önska en arbetsgrupp de vill tillhöra, dessa grupper kan innebära att exempelvis vara värd åt artister, se över campingområdet på Rovön eller arbeta bakom scenen.
Lisa Lundström, 14 år, har aldrig tidigare varit på Trästockfestivalen, men spelar under årets festival tillsammans med sitt band KMP + Joel Nunez. Förutom det jobbar hon även som volontär på och bakom Norran-scenen som så kallad stagehand (ungefär "scenhand"). Jobbet innebär att se till så artisternas eller bandens instrument kommer till scenen, ställs på rätt plats och att det musikerna ifråga kan tänkas vilja ha under spelningen finns på plats. Det handlar vanligtvis om vattenflaskor och handdukar. Eftersom Trästockfestivalen är en drogfri festival delas ingen alkohol ut.
Lisa Lundström berättar att hon kryssade i alla alternativ när det var dags att önska arbetsgrupp, men är nöjd med jobbet kring scenerna.
– Det är jättekul, jag får vara med och fixa allting som ljus, scenbygge och bära saker. Det är inte heller så långa dagar utan jag har varit här från kanske åtta eller tio till tre. Fast under själva festivalen blir det så klart senare, säger hon.
Trots sin unga ålder är hon glad att få vara med och jobba lika hårt som de andra.
– Alltså jag är ju tjej så jag behöver inte bära lika mycket som killarna, men jag får göra ungefär samma saker som de äldre, säger hon.
Medan Lisa Lundström ser till att allt är ordnat på Norran-scenen ska David Wallgren, 15 år, vara stagehand inne i Hallen. Scenen som är den mest populära bland banden hos Kulturföreningen Mullberget.
– Jag vet faktiskt inte varför den är så populär, men på något sätt känns det verkligen som Mullbergets scen. Allt ljud och ljus här är Mullbergets och alla vi som jobbar här hör till föreningen, säger han.
Det är andra året i rad David Wallgren hjälper till bakom scenerna.
– Förra året var jag i Campustältet, men i år blir det Hallen. Av någon anledning så säger alla att det är den jobbigaste scenen att vara stagehand på. Så vi får väl se om det stämmer, säger han och skrattar.
Är det ett slitsamt arbete?
– Det är både och. Det är en hel del bärande mellan spelningarna men det är nog värre om banden är jobbiga. Fast det har jag aldrig varit med om, säger David Wallgren.
David Wallgren har varit medlem i Kulturföreningen Mullberget i lite mer än ett år och använder en av föreningens musikstudior för att göra musik. Han kom i kontakt med föreningen när han och några kompisar ville spela in en låt.
Samtliga medlemmar förväntas jobba till viss mån före, under och efter festivalen. David Wallgren säger att oavsett om han vore medlem eller inte så skulle han hjälpa till.
– Nu är jag så pass intresserad av musik och involverad i föreningen så det känns som en självklarhet att vara här och arbeta, men även om jag inte vore det så är det kul att vara här och hjälpa till. För det är ju ändå Skellefteås största musikfestival. Dessutom får man ju chans att spela, säger han.
Vid varje scen jobbar runt fem personer med att ställa i ordning allt till spelningarna. Frida Edvardsson, 16 år, spelar med sitt band Royal Shade under festivalen, men jobbar även som stagehand inne i Campustältet. Precis som Lisa Lundström är det första året hon arbetar på Trästockfestivalen.
– Det har varit mycket att bygga under veckan, men det är samtidigt roligt för man träffar så mycket nya människor. Många känner jag redan genom Mullberget också, säger hon.
Arbetet som stagehand innebär att ha mycket att göra inför varje spelning då allt ska ställas i ordning och efteråt då allt ska plockas undan. Stagehand räknas av många som ett av de tyngsta arbetena under festivalen, något Frida Edvarsson däremot tar med ro.
– Jag tänker att jag tar det som det kommer, säger hon.
Känns som en självklarhet att vara här och arbeta.