Malin Nilsson hämtar sin inspiration i formen hos en ask makrill.
Det var 2017. Malin Nilsson var inne i en period där enkla lunchrätter dominerade – oftast syntes den avlånga makrillasken i lunchrummet, samtidigt som hon insöp olika bilder i sin mobiltelefon. Ögonen växlade mellan det digitala universumet bakom skärmen, och den tomma makrillasken. Tänk om det hade funnits bilder inuti burken, bakom fiskbitarna och under tomatsåsen? Hur hade det sett ut?
– Där och då utmanade jag mig själv – jag började göra små kollage i samma storlek som makrillasken, säger hon.
Exakt fem gånger nio centimeter, en rektangel med rundade kanter. Formen genomsyrar hela Malin Nilssons utställning som just nu går att beskåda på Liljas konst och ram.
– Jag gillar att röra mig bort från den mer traditionella fyrkanten. För mig handlar det mycket om dagdrömmeri och fantasi när jag skapar, säger hon.
Människor, djur och natur – ofta med en knasig underton. Det återfinns i kollagen.
Verken finns i sin lilla originalform, men också större konsttryck. Där skymtar allt från skridskoåkare i skogen, flygande fiskar och utklädda vargar.
– Jag tilltalas av just kollage för att det är så tillåtande, och i ständig förändring. I grunden handlar det ju om att ändra färdigt material, på ett sätt påminner det om att bygga lego. Och det är ett slags berättande, jag berättar om många olika knasiga situationer, säger hon och ler.
Malin Nilsson har studerat konst vid bland annat Solviks folkhögskola och Örebro konstskola, där hennes främsta uttryck blev måleri. Nu dras hon till snabbare tekniker.
– Förutom kollage broderar jag också. Jag hämtar inspiration i många gamla magasin, jag är lite av en samlare, men också i konversationer jag överhör eller sådant jag ser i min vardag. Det kan vara allt från en spännande färgkombination på Ica torgets tak till en bil med en speciell form, säger hon.
Vissa ofärdiga verk lever vidare på botten av asken.
Viljan att berätta genom bild sträcker sig längre än tvådimensionella ark. I väskan bär hon alltid med sig pågående kollage som hon väver samman med verkliga världen.
– När jag var i Renholmen för några dagar sedan fotade jag utklipp av bland annat en fisk mot den vackra naturen, och filmade en sekvens där en makrillask färdades i en bäck. Det är också kollage, men i andra former, säger Malin Nilsson.
I utställningslokalen ryms kring 70 olika verk, men hemma finns ännu fler. Den initiala tanken när allt började, i hennes makrillunch, var att varje kollage skulle ha sin egen tillhörande burk.
Hur less är du på makrill nu?
– Väldigt. Det blev inte riktigt en burk till varje kollage, men nästan. Nu dröjer det nog innan jag äter det igen, säger hon.