Kyligt. Eric Gadd bjöd på två spontana extranummer - bland annat "Bara himlen ser på". Foto: Thea Holmqvist.
Han är artisten bakom svala soulhits, starkt förknippad med 90-talet. Han är också artisten som vant bytt uttryck, mellan popig engelska och känslosam svenska. När Eric Gadd kommer på tal får många något dimmigt i blicken – nostalgiska tillbakablickar med soundtrack som "Do you believe in me".
När han tar plats på flotten smattrar regnet envist mot älven. Jag är en av dem som inte får ett nostalgiskt skimmer i ögonen, jag är en av dem som inte har en stark personlig koppling till honom eller som upplevde en tonårstid full av Gadds dängor. För mig är han istället främst spår som "Bara himlen ser på" och "My personality". Men vad som kan vara lätt att glömma för den som inte är passionerat Gadd-fan är att han varit lika produktiv under 2000-talet som under föregående decennium . Och det är i 2000-talet som tisdagens konsert tar avstamp.
Han kliver in till "Rise up!", fortsätter med "Do you believe in me" och "Why don't you". Redan där sätts tonen – Skelleftepubliken måste dra efter andan, göra sig redo för att dansa i sommarregnet. Vad som följer är en soulindränkt explosion, där hitsen avlöser varandra och riffen blir gungigare och gungigare. Låtarna på svenska får stå tillbaka för Gadds grunduttryck, det som är själva stommen i hans musikaliska värld. Trots En flottes hittills sämsta väder lyckas Gadd värma upp publiken till en nivå Sandro Cavazza och Loreen inte ens var nära att uppnå. Allsång, dans konserten igenom och busvisslingar, allt viner genom den regntyngda luften.
På förhand hoppades jag på fler av hans avskalade låtar, från album som "Fiende eller vän". Men på plats tar jag tillbaka den önskningen. Det går inte att bortse ifrån det faktum att setlisten passar perfekt till sammanhanget – den är röjig, folklig och festlig.
Det innebär också att de temposänkningarna som görs blir desto mer nakna och effektfulla. Mest gåshudsframkallande blir det allra senaste släppet, singeln "Stay away from mig". Lätt autotunad, men stämningen och melodin är fortfarande lågmäld Gadd-soul. Där visar han att han står stadigt i både nutid och dåtid, att han bottnar lika mycket i Skellefteälven som i 90-talet.
När klockan närmar sig nio och han kört hela sin setlist lyser blicken fortfarande. Han är inte klar än, och ger publiken två spontana extralåtar. Hela Bryggarbacken applåderar när båten – på fjärde försöket – faktiskt får med Gadd från flotten.
Regnet ville inte ge sig, men det ville inte Eric Gadd heller.
Regnet ville inte ge sig, men det ville inte Eric Gadd heller.