– Det finns säkert personer som gillar Gessles VM-låt. I smyg, säger jag.
– Det tror jag knappast, säger kompisen.
– Jo, i smyg! Ibland lyssnar jag på ”Ovan där” med Rolandz, lägger jag fram som sorts något märkligt bevis.
Jag ursäktar mig snabbt med att jag egentligen vill lyssna på den med Stonefunkers, men att den inte finns på Spotify. För det hör till att verkligen skämmas för sin skämslåt, så som jag misstänker att folk gör med Gessles ”Bäst när det gäller” – den som av Cafés Jerka Johansson dubbats till ”det mest oinspirerande någon människa någonsin skapat någonsin, alla kategorier.”
Alltså den typen av låt som människor lyssnar på i sina hörlurar och sänker volymen på så att ingen annan ska höra. Sommarhits brukar ofta falla under den kategorin.
När Metro frågar kändisar om deras skämslåtar får de varierande svar – det är musik av allt från Hanson, till Julio Inglesias till Aqua. Johan Rheborg svarar: ”Let there be love” med Oasis. Det kan vara bland det mest pretentiösa jag hört. Antingen förstår han inte vad en skämslåt är eller så sitter han och lyssnar på Vengaboys i smyg och skäms på riktigt så mycket att han klämmer till med Oasis.
Visst kan möjligtvis lite Britany Spears slinka igenom, men vid Linda Bengtzing går gränsen!
Vid sällsynta tillfällen kan man stöta på människor som inte har skäms ett dugg för sina val. Lika glatt och högt spelar de först Håkan Hellström, sedan Samir och Viktor, sedan Janis Jolin, tätt följd av Sean Banan och någon låt ur en musikal och som grädde på moset: E-type.
De är egentligen helt rätt ute för det är ett fantastiskt fånigt beteende att nedvärdera musik som man av någon orsak lyssnar på. Jag antar att man vill bygga upp en bild av sig själv som någon som har ett ”lägsta standard”. Typ ”Visst kan möjligtvis lite Britany Spears slinka igenom, men vid Linda Bengtzing går gränsen!”
Men det är ju ganska tråkig bild och när man tänker efter är det nästan lika pretentiöst som Johan Reborgs skämslåt.
Så alla ni som gillar VM-låten, höj volymen!