Så var det över, igen. Nu för tiden tar man nästan för givet att det kommer att komma ett ”nästa år” när det kommer till Trästock. Det var inte lika säkert förr.
Som en grånad trästockare är det ett återkommande glädjeämne att få ta med sig sina barn till festivalen. Fast än det har passerat både en och två, möjligen även tre, generationer av festivalarrangörer sedan begynnelsen, så känns det väldigt mycket som ”min” festival.
Även om sonen tappat intresset då det inte finns någon sådan där mumlande, halvsjungen rap som han gillar i lineupen, så gick det fortfarande få med lillasyster.
Hon hade gillat en låt med Tove Styrke på musical.ly så vi knatade till Nordanå sent på lördagskvällen.
Det hela fick värsta tänkbara start. Under ett panikbesök på äckelmajorna började Tove spela och dessutom inledde hon med just den låten som dottern vill höra.
Resten av konserten var som att se ett däck sakta tappa luften. Så, efter vad jag själv tyckte var en energifylld, men aningen lättviktig konsert, gick Tove av scenen. Publiken klappade och tjoade.
Dottern, som redan efter fyra–fem låtar undrat hur många låtar hon egentligen skulle spela, tittade sig runt. Applåderna övergick i ett unisont ”en gång till”.
Jag sa att vi nog skulle få höra någon fler låt. Dottern såg bekymrad ut. Publiken skanderade vidare.
In på scenen sprang så Tove igen, fe-vingar och allt. Havet framför scenen jublade. Bredvid mig tittade dottern ned i marken och nästan ohörbart suckade hon ”å nej”.
När extranumret var över frågade jag om hon tyckt konserten varit dålig. Nä, sa hon, men det var bara den där första låten jag ville höra.
Jag hörde förändringens vingslag. Ingen är mer än bästa låten, viskade de. Resten är brus och en hel konsert, ett album, är bara för mycket.
Vart är världen på väg? Dagens ungdom ...