Cathrine Collin har skrivit diktsamlingen "Som att gå sönder och stå kvar" som släpps i dagarna.
Inne i lägenheten på Anderstorp syns ett långbord, uppdukat för fest. Guldiga serpentiner glittrar i solen, bubblig dricka står redo att hällas upp och blommorna håller på att slå ut. Cathrine Collin gör sig redo för releasefest – alldeles snart släpps hennes första diktsamling, och det ska firas.
– Än har jag inte fått hålla boken i min hand, då den är lite försenad från tryckning. Så det kan bli en annorlunda releasefest, säger hon.
På något sätt passar det bra, påpekar Cathrine Collin. Att gå sin egen väg, göra saker och ting på sitt vis, för så har också hennes liv och författarskap sett ut.
Det började för över 40 år sedan. När hon mött gamla arbetskompisar har de berättat om hur hon redan då, på 80-talet, reciterat stycken hon skrivit och berättat om planerna på att skriva en feministisk satirroman.
– Men jag fastnade för poesin. Kanske är jag lat, eller rädd, för att skriva längre. Men framförallt beror det på att jag tycker om ordlekarna, att varje ord måste vägas så noga. Det blir som ett pussel, som att lösa en sudoku. Jag tycker om det kluriga lilla formatet, säger hon.
Ordlekar är Cathrine Collins passion.
Det frekventa skrivandet resulterade i diktsamlingar som hon på 90-talet skickade till två förlag, och fick därefter två refuseringsbrev. Sedan väntade 20 års paus från tangentbordet – livet kom emellan med tre barn – men 2013 hände något. Fingrarna började brinna efter ordsammansättningar och kreativitet.
– Min son har skämtsamt kallat mig tangentpundare, för att jag bara måste skriva. Det är både transpiration och inspiration, ibland flödar orden och ibland tvingar jag mig själv att skriva fastän jag inte vet om vad.
Många poeter står med en stadig fot i naturromantiken, där porlande bäckar och höga fjäll ger liv till orden. Cathrine Collin däremot dras mot något annat, mot betongen, mot det direkta men ändå med glimten i ögat.
– Jag är nog lite uppkäftig i det jag skriver, jag är inte så lågmäld och gömmer mig inte i naturen. Jag skriver ganska rakt, inte så gåtfullt. Jag jobbar mycket med ordlekar, brukar fastna passionerat i dem, och jag tycker om att klura ut nya oväntade metaforer. Jag försöker skala av, hitta kärnan, säger hon.
"Underklass" heter en av dikterna som ingår i diktsamlingen.
"Stackars ynkrygg vad är det som äter dig inifrån, isolerar dig, gör dig skygg. Du fyller ingen funktion, vår utrednings slutledning, härmed beviljas sjukpension. Avslag: husdjur kan man sälja säger cynisk på soc. Ät eller svält, upp till var och en att välja". Så lyder början på dikten "Underklass", med meningar som vittnar om tonen i Cathrine Collins debut "Som att gå sönder och stå kvar". Kluriga ordföljder blandas med samhällskritik och svidande skildringar av utanförskap.
– Jag sysslar inte med dagbokspoesi, men skriver om egna och andras erfarenheter. Det är självklart för mig att skriva om de som av samhället anses svaga, utanförskapet identifierar jag mig med. Jag vill ruska om lite och provocera, låta rännstenen komma till tals i poetisk skrud och inspireras av poeter som Cornelis Vreeswijk, Bruno K Öijer och Skelleftepoeten Mikael Ekman, säger hon.
Hon har i flera år publicerat sina verk på olika internetforum, och det var också där förlaget AMP Publishing hittade henne.
– De hörde av sig och ville att jag skulle skicka in ett manus. Och det blev till slut "Som att gå sönder och stå kvar". För mig säger titeln allt, så är livet och poesin. Som att gå sönder och stå kvar.