Carolina Henriksson skapar med allt från akvarell till akryl och digital ritplatta.
Inne på 208/209 tattoo i Skelleftehamn täcks väggarna av iögonfallande färgsjok, djupt turkos mot blixtrande cerise. Porträtt bryter av mot de starka nyanserna – avklädda, vissa smått surrealistiska andra mer sanna verkligheten.
Gemensamt är kvinnan, i olika vinklar, sinnesstämningar och uttryck. Hur tittar vi på henne? Och hur avbildas hon?
– Ja, det är bara kvinnor. Det har varit så sedan jag var tonåring och kom från nördkulturen med mycket skräckspel och sådan estetik. Jag började spela "Silent hill" och efter det inspirerades jag av kombinationen skräck och kvinnor. Jag har målat väldigt många makabra bilder i mina dagar, säger Carolina Henriksson, konstnären bakom verken.
Fortfarande syns spår från det blodiga, lite morbida, uttrycket. Någon blöder näsblod, en annan har ärr i ansiktet. Men det är ändå något annat som främst tar plats i hennes tavlor, och det är pampiga kvinnoskildringar.
– Jag blev till slut less på att måla samma sak, och sökte mig bort från skräckinfluenserna. De finns fortfarande kvar till viss del, men framförallt har jag målat sådant som är vackert att titta på. Det blir mycket turkost och rosa av någon anledning, och kvinnokroppar. Jag tycker om den estetiken, säger Carolina Henriksson.
I flera verk håller kvinnorna en mobiltelefon i sin hand. Den största inspirationen just nu kommer nämligen från ett vanligt förekommande samtidsfenomen – selfies.
– Det började med att jag målade en akvarell av en selfie jag och min kompis tog, som en present till henne. Sedan insåg jag att det fanns något spännande i det – kvinnor har avbildats i alla tider i olika porträtt, men nu avbildar vi oss själva med selfies. Och det vill jag fånga.
Hon visar sina verk på Instagramkontot Art by Henriksson.
– Det känns roligt. Jag skapar vissa målningar digitalt, eller så avbildar jag digitala fenomen. Då känns det passande att också visa dem digitalt.
Carolina Henriksson kommer ursprungligen från Piteå, men har studerat konst både i Småland och i Stockholm samt varit tatueringslärling hos Ric Payne på 208/209 tattoo.
– Det var kul att tatuera, men jag insåg att jag ville bestämma själv vad jag skapade. Och det fungerar inte riktigt när det gäller tatuering. Nu målar jag så mycket som jag kan, och drömmen är som för många andra att kunna leva på skapandet. Det är grundpelaren i mitt liv, en frizon och terapi samtidigt, säger hon.