Om exakt en vecka dundrar HBO igång den sista säsongen av den hyfsat populära, tämligen påkostade fantasyserien “Game of Thrones”. Frågorna är många inför finalen: Vilka överlever? Vem kommer att sitta på Järntronen? Hur kort är Jon Snow, egentligen? Och kommer alla agera lika korkat som i de senaste två säsongerna, eller har manusförfattarna bemödat sig med att täppa igen de värsta luckorna i historien denna gång?
Sista frågan aktualiserades när jag marathonglodde igenom sjätte och sjunde säsongen förra veckan och påmindes om hur dumma de faktiskt är. Vi får Jon Snow som leker kamikaze-ryttare på slagfältet. Vi får Arya Stark som förvandlats till en renodlad super-Terminator/ninja/Tom Cruise i alla “Mission Impossible”-filmer. Vi har karaktärer som reser land och rike runt som om Westeros fått sin egen bullet train-linje. Vi serveras genomkorkade självmordsexpeditioner, skrattretande dåliga sjöslag och drivor av Hollywood-dramatik där alla viktiga karaktärer räddas från döden i sista sekund.
Det är ofta underhållande att titta på, men en del av mig saknar de mer jordnära inslagen från de tidiga säsongerna och känslan av att vem som helst kan stryka med närsomhelst. Jag förväntar mig inte att säsong åtta ska bli mer jordnära på något sätt (det vankas ju drakfighter och krig mot de odödas arméer för sjutton) men då det är sista säsongen känns det definitivt som att ingen karaktär - stor, liten eller dvärg - går säker. Manusluckor och “skit samma, vi kör!”-tempot slipper vi nog inte, men att vem som helst är hett villebråd igen kommer göra att sista säsongen i alla fall får tillbaka den där nerven som saknats i serien på senare år.