Något surrealistiskt inträffade i spelvärlden förra veckan: Vi fick ett sprillans nytt “Half-Life”-äventyr. “Half-Life:Alyx” heter det; en prequel till hyllade “Half-Life 2” från 2004, och helt anpassat för virtual reality. Som stort “Half-Life”-fan utan VR-utrustning hade det varit lugnande för både nerver och plånbok om “Half-Life: Alyx” sågats av kritiker och avfärdats som en menlös VR-gimmick. Riktigt så blev det förstås inte: Spelet tokhyllas och VR-ägarna, de lyckliga jävlarna, öser ur sig så många lovord att det spritter i hela kroppen av att stå vid sidlinjen.
Tyvärr kräver “Half-Life: Alyx” sin beskärda del investering. Har du varken VR-utrustning eller ett tillräckligt starkt grafikkort (eller en hyfsad spel-PC överhuvudtaget) hamnar prislappen på många tusenlappar. Snabbt räknat skulle det för egen del kosta närmare tio tusen kronor. Cirka fem tusen för ett nytt, vettigt grafikkort och lika mycket för själva VR-utrustningen. Tio tusen. För ett spel.
En normalt funtad människa hade aldrig ens lekt med tanken. Det är pengar till en resa, eller två. Det är en inrökt gammal Opel. En dyr raskatt. En schäslong i klassisk Chesterfield-anda med utmärkt sittkomfort. Jag älskar å andra sidan ny hårdvara, och ett nytt grafikkort och ett bra VR-headset skulle komma till användning vid fler tillfällen, såklart. En investering för framtiden. Ja, så ska jag säga när jag står framför butiksbiträdet och darrhänt knappar in PIN-koden. “Det är faktiskt en investering, det är ju det. Helt motiverat. Folk köper nya mobiltelefoner vartannat år och rökt ål på Östermalm varenda helg. DET är sinnessjukt. Det här är inte det.”