Nya "The predator" kan inte mäta sig med originalet, menar krönikören.
”Predator” från 1987 är en av mina största actionfavoriter genom tiderna. Få filmer kan matcha den nerv, spänning och dumroliga machonivå som John McTiernans gamla monsterrökare stoltserar med – inte minst uppföljarna.
I skrivande stund går den fjärde i ordningen på biograferna, föga fantasifullt döpt till… ”The Predator”.
Regissören Shane Black (som själv hade en roll i originalet) har komponerat en hyfsat underhållande och blodig popcornrulle för en lat bakissöndag men precis som tidigare regissörer misslyckas han med att komma i närheten av det som gjorde originalet så sevärd.
Förutom Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och ett smörgåsbord av ljuva oneliners fick vi likt ”Hajen” och ”Alien” vänta på att verkligen se filmmonstret.
Istället byggde McTiernan upp stämningen genom att låta oss se saker ur monstrets egen synvinkel när denne förföljde titelkaraktärerna.
Djungelmiljön var en perfekt inramning för filmen; den kändes kvav, fuktig och klaustrofobisk och det faktum att monstret utnyttjade träden för att jaga gjorde djungeln till något av en antagonist i sig.
Det kändes verkligen som att Arnold och co hamnat på någon annans jaktmarker och trots stora muskler och ännu större vapen var de enkelt villebråd för den utomjordiska troféjägaren.
Känslan av att vara iakttagen, jagad och i konstant underläge är tyvärr som bortblåst i uppföljarna. Efter flera filmer och pinsamma sidospår som ”Alien vs. Predator” har vi hunnit se Predator i alla möjliga miljöer och ljus samt när den slåss mot andra versioner av sig själv.
Jag tvivlar på att karaktären någonsin kommer att kännas sådär läskig och farlig som för 30 år sedan men jag fortsätter ändå att drömma om en uppföljare byggd på samma enkla premisser som originalet.
En uppföljare där rymdmonstret med rastaflätor åter får jaga människokranium utan en massa överdrivna super-mega-Predatorer, alien-bataljer, rymdskepp och myllrande stadsmiljöer.