Oscar Isaac, Daisy Ridley och John Boyega som har betydande roller i "Star Wars: The Rise of Skywalker".
Det blev ingen storslagen avslutning på Skywalker-sagan. I alla fall så länge vi inte mäter den i explosioner. Istället fick vi i ”The Rise of Skywalker” en minst sagt stressig kurskorrigering som dels försökte ”fixa” flera av händelserna i ”The Last Jedi”, dels introducera ett nytt hot och samtidigt knyta ihop alla trådar. En 2,5 timme lång pyspunka, för att sammanfatta upplevelsen. Eller, om du hellre vill ha den något mer utvecklad och presenterad i listform:
- Ett manus som fullständigt struntar i att besvara frågor som ”Hur?” och ”Varför?” Nygamla skurkar återuppstår utan vidare förklaring. Skurkimperiet The First Order får plötsligt konkurrens av det mäktigare The Final Order (notera namnskillnaden) som precis som den nygamla skurken plötsligt bara finns där, mitt i rymdsmeten.
- Alla kan göra allt! Stjärnkryssarna har nu vapen som enkelt kan spränga planeter, bara sådär! Huvudpersonerna kan läka dödliga sår, hur lätt som helst! Skurken kan lyfta en hel flotta av rymdskepp ur jorden, superenkelt! Jag föreställer mig att någon på inspelningen lite försynt frågat ”Men hur…”, och blivit abrupt avbruten av regissören med ett hetsigt: ”Varför inte? Bara kör, kör, kör!”
- Det tas inga risker. Ett oväntat dödsfall visar sig fem minuter senare vara fejk. Disney är märkbart livrädda för att trotsa förväntningarna hos de allra mest konservativa ”Star Wars”-fansen. Allting går precis som förväntat.
- Tråkiga trion Rey, Finn och Poe. Ingen av karaktärerna utvecklas. Stackars Finn ägnar mest tid åt att skrika ”Rey!” i olika dramatiska sammanhang. Den enda karaktären som egentligen genomgår någon slags inre resa och förändring är Kylo Ren.
Filmens enskilt största förtjänst är den bedårande lilla teknikern Babu Frik. Jag önskar nästan att filmen enbart handlat om Babu när han lagar robotar – det hade i alla fall gett filmen en egen unik identitet.