Gamla spel är ofta ingen spännande spelupplevelse, menar Carl Brännström.
För att ladda upp inför nyversionen av ”Final Fantasy VII”, som släpps i april, valde jag att skrika ”NU JÄVLAR!” från balkongen och sedan ilskeköpa det unisont älskade originalet till Nintendo Switch. Fastän spelet var en av de titlar som snurrade flitigast i min Playstation-skivläsare under slutet av 90-talet är upplevelsen 2020 inte riktigt lika friktionsfri. Spel har ju ofta en tendens att åldras sämre än exempelvis filmer. Inte alla, men många, särskilt titlarna som var tidigt ute och krigade vid frontlinjen i 3D-revolutionen.
Det som ofta får filmer att kännas daterade är specialeffekterna, eller att se Bruce Willis med en frisyr. I spel är det, utöver den visuella biten, även hur det faktiskt spelas. ”Final Fantasy VII” har blockiga karaktärer och lågupplösta bakgrunder, men det har också en spelkontroll som känns otroligt otymplig. Att styra runt huvudpersonen Cloud är som att ratta runt på ett kylskåp som förärats ett par styltor och ett väldigt begränsat självmedvetande.
Det blir lyckligtvis aldrig lika vidrigt som spelkontrollen i en annan barndomsfavorit: ”Goldeneye 007”, vars smetiga diabilds-grafik och omöjliga spelkontroll gör det direkt ospelbart idag. Eller ”Grand Theft Auto 3”, där du inte har någon kontroll över spelkameran, eller ”Tomb Raider”, där Lara rör sig som om hon vadade genom sirap och där ett enkelt hopp kräver en hel kombination av knapptryck, eller… ja, ni fattar.
Många spel åldras inte med den värdighet de förtjänar. Förhoppnings kan nyversionen av ”Final Fantasy VII” bli precis så häftigt och fantastiskt som vi minns originalet från barndomen.