Bill Skarsgård spelar clownen Pennywise.
Stephen Kings rysliga mördarclown härjar åter igen på biograferna i ”It Chapter Two”, men hur denna hårdsminkade figur lyckas skrämma folk förstår jag inte. Jag vill minnas att Pennywise var en rätt läskig typ i bokform, men då var det ju mycket tack den egna fantasin som hjälpte till att spetsa till honom. Det, och det faktum att King inte kunde ösa på med billiga ”jump scares” i var och varannan scen – något som regissören Andrés Muschietti definitivt gör i filmversionerna.
Pennywise på vita duken är inte mycket till kapabelt filmmonster; han är mer en posör än en ”doer”. Pennywise älskar att ställa till med spektakulära entréer och ösa på med läskiga miner och förvridna utseenden. Hälften av gångerna vi ser honom är han datoranimerad (fult datoranimerad, dessutom). Ser vi till vad han faktiskt åstadkommer (läs: mord) är det inte mycket att bli imponerad över. Det enda minnesvärda dödsfallet i hela första filmen sker under dess första fem minuter. Två timmar senare får Pennywise stryk av ett gäng taniga elvaåringar som tröttnat på hans skitsnack. Vi pratar rejält med stryk också; elvaåringarna pryglar honom så hårt att han måste slicka sina sår i över 20 år innan han vågar visa sitt fula tryne igen.
Jämför Pennywise med betydligt mer praktiska (och fåordiga) mördare som Jason Voorhees och Michael Myers; de kör stenhårt på devisen ”less is more” och levererar överlägset fler mord per minut än pratkvarnen Pennywise. Pinsamt. I ett högriskfängelse för filmmördare hade Pennywise blivit någons slav inom loppet av tio minuter.