I helgen fick jag chansen att se om fjolårets överlägset mest upphaussade biorulle, "Star Wars: The force awakens"- den här gången hemma i tevesoffan på blu-ray. Förutom att inte leverera en lika bombastisk upplevelse som på Bergakungen (biograf i Göteborg, reds. anm) (såklart) var filmen i sig inte ens i närheten så fantastisk som jag vill minnas den.
Under de första superstressade 50 minuterna ska både gamla som nya figurer presenteras och någonstans bland alla fula CGI-tentakel-monster och vinande laserstrålar glömmer manusförfattarna helt bort att förklara basgrejer som 1.) Hur ser läget ut i galaxen efter kriget mot Rymdimperiet? 2.) Vilka styr? och 3.) Vilka är egentligen The new order? Hur förhåller de sig till resten av galaxen och hur har de kunnat komma undan med att bygga ännu ett undergångsvapen i storlek med en hel planet?
Än en gång vankas det en ny iteration av Dödsstjärnan och precis som vanligt måste rebellerna prickskjuta sönder en generator för att få hela skiten att implodera. Det är som att titta på en nyversion av "A new hope". Regissören J.J Abrams spelar safe hela tiden och levererar mestadels små, små tweaks på saker vi redan sett i originaltrilogin. Det går säga mycket om klåpar-George och hans prequel-trilogi, men karln försökte i alla fall där att expandera sitt filmuniversum med nya planeter och intriger.
Vad mer kan jag klaga på? Jo, dålig implementering av CGI-figurer, en konstant känsla av att universumet består av typ tre planeter, till synes slumpmässiga scener och händelser utan konsekvenser (först ett random nazi-doftande krigstal, sedan en ännu mer random förintelse av ett gäng planeter), en huvudperson som lär sig jedi-trick på egen hand på 30 sekunder och en helt bortkastad Gwendoline Christie som Captain Phasma. Vore det inte för riktigt bra castade huvudrollsinnehavare och en helt briljant skurktolkning skulle "The force awakens" inte vara mer än en ytterst medioker sci-fi-rulle.
Carl Brännström