Filmtjänsten Netflix.
Dubbade tyskar i svenska kriminalare, barnskådespelare och Kristin Stewarts ständigt darrande underläpp - det finns mycket som kan få mig att resa mig upp och irriterat marschera ut ur biorummet.
På sistone har jag utvecklat en särskild allergi mot filmer som slutar väldigt abrupt och utan att knyta ihop särskilt många historietrådar.
Senaste exemplet på en sådan rulle är den färska Netflix-produktionen ”The Ritual”.På papperet låter den som skräddarsydd för undertecknad: En rysare som handlar om ett gäng britter som drar till svenska fjällvärlden och blir förföljda av ett ondskefullt väsen.
Jag är tokig i skräck och älskar filmer som utspelas i vildmarken. ”The Ritual” fångade med andra ord mitt intresse direkt och under drygt halva filmen kände jag mig ändå hyfsat nöjd.
Huvudkaraktärerna går vilse i skogen, något förföljer dem, osämja uppstår inom gruppen och plötsligt börjar de dö en efter en.
Förvisso ingenting vi inte sett förut men ändå ganska spännande.Sedan rämnar allting i sista akten och det ”ondskefulla väsendet” avslöjas vara en demonisk, överdimensionerad älg. Stort antiklimax.
Huvudpersonen jagas därefter genom skogen av denna muterade älgjävel och helt apropå ingenting hittar han plötsligt ut ur skogen, bara sådär, varpå älgdemonen bromsar in och blir kvar i skogsbrynet.
De två figurerna stirrar på varandra ett ögonblick innan älgen struttar in bland träden igen och huvudpersonen vänder ryggen till och traskar iväg åt motsatt håll. Ridå.
Jag avskyr såna här upplösningar. De som inte bygger upp till något, där luften bara går ur hela berättelsen och jag som tittare inser att wow, det där var ju riktigt korkat.
Där det bara känns som att pengarna tog slut och någon i filmteamet krävde att ”idag måste vi sluta filma! Lös det bara!”
Det är det sämsta betyget en film kan få, när den enda känslan du har efteråt är att du slösat 100 minuter av ditt liv på något som inte går göra retur på.