Varför är det så svårt att säga upp streamingtjänster egentligen?
Det började ju rätt oskyldigt med Netflix. En enda, harmlös liten streamingtjänst för film och tv-serier; smidigt och bara en hundralapp i månaden – som hittat! Sedan kom HBO Nordic. Sedan Viaplay, C More och Amazon Video Prime. Nu står Disney och knackar på dörren, redo att kränga Disney Plus till arma barnfamiljer och Marvel- och Star Wars-fantaster för knappa 80 kronor i månaden.
Själv är jag okristligt sugen på att sätta tänderna i Disney Plus-exklusiva ”The Mandalorian” men det tar emot att släppa in ytterligare en streaming-tjänst i hemmet. Jag vet inte hur många streaming-tjänster som det genomsnittliga hushållet prenumererar på, men att som jag ha fyra-fem stycken känns klart i överkant. Innan Disney Plus hittar in i huset måste jag hitta den mentala viljestyrkan att skala ner.
Jag är dessvärre usel på att säga upp prenumerationer. Dels på grund av lathet; att logga in med sin användarprofil på en webbläsare och klicka mig fram till rätt sida är på tok för många steg för en chipsätande Netflix-soffpotatis som undertecknad. Dels för att jag hela tiden upptäcker en ny film eller serie som jag bara måste se innan jag säger upp prenumerationen. Jargongen lyder: "Jag ska bara se klart Game of Thrones, sen ryker HBO, jag lovar".
Efter ”Game of Thrones”: "Kolla en ny säsong av 'Handmaid’s Tale'. Jag ska bara se den, men sen, då jävlar ryker HBO. "
Efter ”Handmaid’s Tale”: "Man kanske ska se den där 'Euphoria' som alla pratar om. Ja ja, men efter den, då jävlar HBO, då åker du ut i kylan".
Efter ”Euphoria”: "Jag ska bara se 'Band of Brothers' igen."
Risken finns att jag skaffar Disney Plus ”på prov”. Att jag intalar mig att jag bara har tjänsten en månad, max två, sedan säger jag upp den. Så har tankebanorna sett ut tidigare. Har jag sagt upp tjänsten? Nej. Har min hjärna lärt sig något? Knappast. Statistiken talar för att det blir en till prenumeration i höst.