Carl Brännström håller fortfarande på att processa "Avengers: Endgame".
Den 3 juli har ”Spider-Man: Far From Home” biopremiär – Spindelmannens andra solo-rulle från Marvel och den sista superhjältefilmen i bolagets så kallade fas 3. Biosuget borde vara enormt just nu. Jag borde svettas ymnigt och skälva på underläppen av illa dold upphetsning bara av att plita ner detta på tangentbordet, men… suget finns inte. Underläppen är helt stilla. En smula död, rentav. Anledningen? ”Avengers: Endgame”.
Marvels svindyra megaepos går fortfarande på biograferna. Hjärnan har knappt hunnit smälta alla intryck som filmen bombarderade oss med. En ännu viktigare anledning till att underläppen inte rister av längtan är att det känns som att ”Avengers: Endgame” knöt ihop hela säcken. Jag menar inte bara för fas 3 utan för hela Marvels filmuniversum. ”Avengers: Endgame” känns som det logiska slutet. Det är klart. Alla filmer som Marvel spottat ur sig sedan ”Iron Man” 2008 har lett till den grandiosa kulmineringen i ”Endgame”.
När Spider-man nu svingar runt i London och slåss mot ännu en frustande skurk stor som Big Ben – bara några ynka månader efter ”Endgame” – känner jag ingenting. Inte en skälvning. Inte så mycket som ett pirr i den mest avlägsna magtrakten. Jag är på tok för mätt på storslagna superhjälterullar för att känna något annat än lätt yrsel inför ännu en omgång spandexdräkter, oneliners och datoreffektsdränkta actionscener.
Marvel har förhoppningsvis en hög med ess i rockärmen inför fjärde fasen av filmer. Det måste skakas om rejält. Femton-tjugo filmer till, stöpta i samma mall och som alla bygger upp inför ännu en massiv sammandrabbning med en (ännu mer) övermäktig domedagsskurk, klarar åtminstone jag mig gott utan.