Vilka hajfilmer bör du egentligen se innan sommaren?
”Jason Statham slåss mot gigantiska urtidshajen Megalodon” låter som en premiss som kan bli antingen hur dålig eller hur underhållande som helst. Att döma av premiärtrailern för ”The Meg” som släpptes förra veckan pekar det (faktiskt) på det sistnämnda.
Filmen verkar vara högst medveten om sin egen tramsiga intrig och vi ser ut att bjussas på ett antal maffiga badscener som kommer göra sig riktigt bra med en stor låda popcorn i biomörkret. Att jag nu råkar vara riktigt lättflörtad när det kommer till hajfilmer (eller filmer som inbegriper människor som äts upp av rovdjur överhuvudtaget) är helt, fullständigt och totalt irrelevant i sammanhanget, förstås. Med ”The Meg” på ingång känns det som att det är på sin plats att lyfta några andra hajfilmer som är värda att ta en titt på innan Statham börjar utdela hajstryk på vita duken.
”Hajen” är ju såklart självskriven så den tänker jag inte ens tjata om annat än att obligatoriskt påminna om att det är en klassiker, den bästa hajrullen som spelats in, att alla andra hajfilmer inte har lyckats komma ens i närheten av samma nerv och briljans som Spielbergs mästerverk etcetera etcetera. Med det sagt finns det flera underhållande genresyskon att glutta på, som Renny Harlings underskattade popcornpärla ”Deep Blue Sea” från 1999. Den är ungefär lika läskig som att titta på småspigg som simmar runt i en plasthink men för den som bara vill se sjukt smarta vithajar tugga sig igenom bland annat Stellan Skarsgård och Samuel L. Jackson är den helt klart sevärd.
Lite mer läskigt och klaustrofobiskt blir det i fjolårets ”47 Meters Down”, där två turister blir inlåsta i en bur på 47 meters djup och omringade av hungriga hajar. Mindre effekttungt (men desto mer relaterbart) blir det i ”Open Water” från 2003 som är baserad på en sann historia om två dykare som, när de kommer upp till ytan, inser att båten är borta och att de blivit kvarglömda ute på havet. Ruggigt!