Det börjar bli svårare att hålla tårarna inne, menar Carl Brännström.
Länge var den enda filmen som jag gråtit till ”Björnen” – den där franska äventyrsrullen från 1988; först när björnamman dör i början, sedan när hundarna trillar av pinnen, sedan när björnungen återförenas med styvpappabjörnen i slutet, ni vet, efter att styvpappabjörnen skrämt bort den onda puman.
I övrigt har det varit idel torka i tårkanalerna, med enstaka undantag som Owen Wilson-filmen ”Marley och jag” och – av oklar anledning – den romcom-sliskiga ”Livet utan dig” med Emilia Clarke. Att jag började böla framför sistnämnda var nog en signal på att något höll på hända i kroppen. Efter ”Livet utan dig” har det liksom bara rullat på, från att (nästan) inte tjuta alls till att plötsligt känna hjärtat gå i tusen bitar när Bing Bong offrar sig i Pixars ”Insidan ut.”
Numera skälver underläppen oftare än Kristen Stewarts i ”Twilight”-filmerna. Till synes helt okontrollerat dessutom. Häromveckan blev jag gråtmild till en repris av ”Desperate Housewives.” Gabby sa något fint till sin blinde make Carlos och stråkmusik spelades. Tydligen tyckte min hjärna att det var något att bli rörd av. Underläppen ryckte till, ögonvrårna fylldes av tårar, och vips satt jag där och var mer rörd av ”Desperate Housewives” än vad mitt 15-åriga iskalla jag någonsin var av ”The Green Mile”.
Det måste ju vara åldern. Av outgrundlig anledning är det inte bara benstrukturen som blir svagare när vi blir äldre – även filmhjärtat börjar vittra. Fortsätter det såhär lär jag ju sitta och grina ögonen ur skallen när Batman får veta att Supermans mamma också heter Martha när jag ser ”Batman v. Superman”.