Spel åldras med olika värdighet. En del, som “Super Mario World”, är precis lika roliga och ser precis ut som vi minns dem när vi startar dem idag som när de släpptes för tio, tjugo år sedan.
Merparten av dem gör dessvärre inte det, i synnerhet inte 3D-spelen från Playstation- och Nintendo 64-dagarna. “Final Fantasy VII” från 1997 påminde mig om detta när jag köpte den nysläppta Nintendo Switch-versionen härom veckan. Det var första gången som jag rörde spelet på 20 år.
Att karaktärsmodellerna skulle vara blockiga var jag beredd på, men att de förändrade bakgrunderna skulle se ut som suddig gröt kom som en överraskning. Lika överrumplad blev jag av hur dålig dialogen var, hur stel spelkontrollen kändes och hur otroligt enerverande spelets så kallade “random encounters” är.
“Final Fantasy VII” är ett spel som jag alltid haft högt på min topplista över bästa spel genom tiderna och som jag putsat och vårdat i minnet genom åren. Men se, spelet har ju brister! Tiden hann ikapp och med ett hårt ryck drog den undan nostalgins fördunklande slöja för mina ögon och visade spelet i sitt rätta ljus.
Med det sagt är “Final Fantasy VII” fortfarande i allra högsta grad spelbart och stoltserar med många kvaliteter, som det fantastiska soundtracket. Andra titlar har åldrats betydligt värre. Som Nintendo 64-klassikern “Goldeneye”: Det är direkt ospelbart idag. Spelet rullar i max 5-6 bilder per sekund, allt är en enda smet på skärmen och det är helt omöjligt att sikta.
Gamla rysarfavoriten “Silent Hill”, som en gång i tiden skrämde skiten ur mig, är idag ett enda stort blockparty som framkallar mer huvudvärk än kalla kårar. “Devil May Cry”, som 2001 var det coolaste jag spelat, känns numera extremt styltigt och föråldrat. Det finns alltid en risk när du startar igång en gammal spelfavorit som du låtit marinera i minnet i flera år. Var beredd på att det inte alltid är som du kommer ihåg det.