Att bestämma resmål är som ett evigt krig, enligt Carl Brännström.
Det vankas semestertider och i år lyxar undertecknad till det med en tripp till Slovenien. Lite udda val tycker många, som själva valt att styra skutan mot mer exotiska breddgrader som mystiska Kreta. Slovenien kommer bli trevligt, säger jag och nickar intygande. Bra viner och vackra landskap. Egentligen var ju avsikten att åka någon annanstans men att enas med sambon om ett resmål är lika hopplöst som att försöka enas om hur soporna ska sorteras.Det är en ständig viljornas kamp, oavsett om det handlar om utrikes eller inrikes resmål, tio, hundra eller tvåhundra mil bort. Jag föredrar att hänga i lummiga stadskvarter, sitta på uteserveringar, smutta på billig lager och frossa i mat.
Hon vill vandra i vidsträckta berg, dricka källvatten ur kåsa och sova i tält. Jag packar lätt. Hon packar halva garderoben. Jag vill ta flyget. Hon vill ta tåget. Åker vi till Göteborg föreslår hon Scandic. Jag kontrar med soffan hos min gamla rumskompis. Jag vill åka raka vägen. Hon vill stanna vid Höga kusten, bo i stuga och besöka Ulvön. Resmålen ska ständigt pitchas. Det ska vinklas, paketeras och säljas. Jag målar upp Polen som en utopi av god mat och förmånliga priser. Ett möjligheternas land. Det nya Amerika, där ingen dröm är för stor. Hon kontrar med Italien, där solen alltid skiner, havet är azurblått och det finns espressos bakom varje hörn. Moldavien, svarar jag, vars energiförsörjning förvisso är till 90 procent beroende av Ryssland men som har gynnsamt klimat och bördig jord.
Portugal, föreslår hon, och berättar om kulturdanser och bredspåriga järnvägar som mäter imponerande 1668 millimeter i spårvidd. Och så håller det på, i veckor, månader, en ändlös, hopplös kamp. Rebellerna (jag) mot rymdimperiet (hon). Till slut brukar vi nå en kompromiss och nästföljande månader präglas av en bräcklig fred. Sedan börjar det om igen. En evig diskussion.