"Bad santa" – en av de julfilmerna som inte bara är generiska och trötta, menar Carl Brännström.
Det är jul nu. Om inte butikerna hamrat in budskapet tillräckligt i hjärnbarken på dig har Netflix bestämt sig för att tvinga ner det i halsen genom att dränka sitt utbud med julfilmer. För att ingen som inte är blinddöv ska undgå att märka att det är just julfilmer det handlar om har en förkrossande majoritet av dem ordet ”Christmas” i titeln. Lyssna bara: ”The Christmas Chronicles”, ”The Spirit of Christmas”, ”I’ll be home for Christmas”, ”A wish for Christmas”, ”Angel of Christmas”, ”The Christmas Party”, ”You can’t fight Christmas" och så vidare. De går in genom ena örat och ut genom det andra. Enda titeln med någorlunda karaktär är ”Merry Kissmas”. Inte för att den är bra (den är ju hemsk) men den försöker åtminstone.
Förutom extremt generiska, lättglömda titlar är många av dem som filmer precis lika lättglömda. Jag strökollade på några av dem när sambon låg sjuk förra veckan och jag minns inte mycket mer än att i en av dem (”A wish for Christmas” tror jag, eller ”Merry Kissmas” kanske) såg alla precis likadana ut. Samma frisyrer, samma modellansikte, samma gångstil, uttal och plastiga aura. Det var som ett avsnitt av ”Vampire Diaries”, fast… mer jul.
Utifrån det här empiriska lilla underlaget vågar jag dra slutsatsen att du minskar risken att råka ut för en skitfilm om du väljer bort dem med ”Christmas” i titeln, särskilt de filmer som finns på Netflix och är inspelade 2014 eller senare. Föreslår någon i din umgängeskrets eller familj att ni bör se en för att den ser mysig ut - oskadliggör personen omgående. Säkra kort är filmer med korta eller arga titlar, som ”Bad Santa”, ”Die Hard” och ”Gremlins”.