Alden Ehrenreich som Han Solo.
Den senaste "Star Wars"-rullen, ”Solo: A Star Wars Story”, har det kämpigt på biograferna. Förra veckan rapporterades det att filmen spelat in totalt 148 miljoner dollar, vilket är en bra bit under de hysteriska 250 miljoner dollar som filmen kostat att producera. Disney är förstås inte jättenöjda med siffrorna, men ärligt talat, hur kan de ha förväntat sig något annat?
Till att börja med släpptes filmen i maj, tätt inpå andra storfilmer som ”Avengers: Infinity War” och ”Deadpool 2”. Jag tror det finns en smärtgräns för hur många biobesök som plånboken klarar av inom så pass kort tid. För det andra har det bara gått fem månader sedan ”The Last Jedi” rullade på biograferna. Personligen har jag inte hunnit bygga upp något som helst nytt Star Wars-sug under den tiden; tvärtom är jag fortfarande ganska avtrubbad och kan fortfarande se Leia Superman-flyga genom rymden när jag blundar.
Slutligen, hur kan Disney förvänta sig att folk ska vallfärda till biograferna för att se en spin-off-film om en ung Han Solo? Missförstå mig inte, jag gillar karaktären – han är ju trots allt den mest karismatiska av alla rebellhjältar i originaltrilogin – men jag har aldrig känt något behov av att djupdyka i Hans bakgrund. Vänner och kritiker som sett ”Solo: A Star Wars Story” vittnar om en habil och påkostad rulle som på många sätt fungerar bättre än ”The Last Jedi”, men många pekar på att filmen känns förutsägbar och att det inte finns några riktiga risker för karaktärerna som skruvar upp spänningen.
För mig är det svårt att inte betrakta ”Solo: A Star Wars Story” som en ren utfyllnadsfilm: snygg men poänglös. Den fungerar säkert som tillfällig hungerdämpande i väntan på Episod 9, men då måste det också finnas någon aptit på ”Star Wars” till att börja med. Att Disney inte väntade med premiären till december för att bygga upp lite mer sug hos publiken känns som ett misstag. Jag är säker på att biljettintäkterna sett väldigt annorlunda ut då.