Efter tio år har kanadensiska urhipsterduon Death From Above 1979 lämnat allt gammalt groll bakom sig och klämt fram en uppföljare till briljanta debutalbumet "You're a woman, I'm a machine". Och för den som väntat kan jag meddela att bandets ryckiga och punkiga discorock i stort sett är intakt.
Med endast kraftigt distad elbas, trummor, sång och sporadiska syntslingor skapar Death From Above 1979 en neonfärgad nattklubbskänsla på precis samma sätt som på debutalbumet. Enda skillnaden är att det låter lite mer producerat och inte lika skitigt. Ja, och nyhetens behag har på sätt och vis lagt sig. 2004 var Death From Above 1979 det hetaste och fräschaste bandet en kunde lyssna på. 2014 är det fortfarande bra, men samma brännande wow-känsla infinner sig inte. Bandet blåser inte bort ens skalle på samma sätt. Dock, de basgångar som basisten Jesse F. Keeler om vartannat smeker och plågar fram ur sitt instrument på "The physical world" bevisar det de flesta initierade redan vet. Elbas är, och förblir, det ultimata instrumentet. Och försök inte ens komma på motargument, det är lönlöst.
Dennis Fahlgren