Ungdomar, våld och dystopi har varit en framgångsrik formel i Hollywood på senare år. Föregångarna "Hunger games" och "Divergent" fick förra året sällskap av den första, hyfsat kittlande, delen i "Maze runner"-serien. I den levererade en underjordisk hiss unga pojkar till ett isolerat samhälle, omgärdat av en mystisk labyrint. Med raderade minnen och en stark vilja att överleva tog de sig ur, ledda av nykomlingen Thomas.
När vi möter gänget igen har de precis räddats av en grupp rebeller. Men naturligtvis är ingenting frid och fröjd. Tvärtom, nu börjar kampen för överlevnad på allvar. När Thomas och de andra möter världen så som den verkligen ser ut: ogästvänlig öken, zombiesmitta och lite hopp, är det inte utan att de längtar tillbaka till The glade, den konstgjorda experimentplats de bodde på tidigare.
Och trots att uppföljaren på ett plan är välgjord – lösa trådar knyts ihop, tempot är föredömligt och det sparas inte på stiliga effekter när nya rebellgrupper, skurkar, övergivna städer och depraverade människospillror dyker upp filmen igenom – längtar man som åskådare också tillbaka till den första filmens enkelhet. Den mystiska och perfekt tonårsfilosofiskt laddade spelplanen gjorde att man kunde överse med att egentligen ingen av skådespelarna är tillräckligt karismatisk för att engagera.
Regissören Wes Ball borde ha doserat lite svärta. Vi har trots allt att göra med ungdomar som knappt minns vilka de är, ensamma i en mycket hotfull omgivning. I dessa tider är det inte science fiction, snarare en spegling av verkligheten. Det är att underskatta publiken att inte låta den få känna det.
Jennifer Lawrence har ju visat i "Hunger games"-filmerna att det går alldeles utmärkt att kombinera tonårsångest, förtryck och bästsäljartempo med djupt gripande skådespeleri. Se och lär, "Maze runner"-serien.
Miranda Sigander/TT
Det är att underskatta publiken att inte låta den få känna det.