"Dude incredible" är Shellacs femte album, och även om det fortfarande är rå rock med ena foten i Black Flags senare album och den andra foten i 1980- och 1990-talets indie- och noiserockscen, så är det lite mjukare än tidigare. Om man med mjukt inte menar riktigt mjukt utan bara lite mindre skrikigt. I vilket fall så är det omöjligt att inte digga Shellac. Ljudbilden är sparsmakad men knivskarp, riffen är aviga men fantastiska och sången är oftast babbligt nonsens men ljuvlig ändå. Och behöver jag säga igen att det är riktigt bra? Dessutom, och det är av allra högsta vikt, är basen ett minst lika ledande instrument som gitarren. Bara en sådan sak gör att "Dude incredible" bör spelas om och om igen.
Dennis Fahlgren