Handlingen i "Svarthunden" utspelar sig i Norrlands inland, i två tidsperioder. Under andra världskriget följer vi den unge pojken Erik, och i 1800-talets mitt den unga kvinnan Astrid. Växelvis presenteras deras livsberättelser, med utanförskap, längtan och vansinne som gemensamma nämnare. Astrid vill bilda familj men ses som svår och egen av omgivningen och verkar dömd att leva ensam. Erik är rädd för att bli som sin farfar som sitter på mentalsjukhus, och kämpar för att behålla de få vänner han har oavsett hur illa han far. Båda möter ondska, på sätt som kan framkalla mardrömmar för läsaren.
"Svarthunden" är bitvis vidrig, obehaglig och motbjudande läsning. Det är också precis vad den är tänkt att vara. Sida upp och sida ner innehåller övergrepp, våld, sorg – på ett väldigt trovärdigt sätt trots övernaturliga inslag. Som läsare sugs man in i hemskheterna, på samma sätt som figurer i boken dras till skildringar av ondska.
Dialogen är på dialekt, och glesbygden omkring Malå och Arvidsjaur skildras träffsäkert men skräckinjagande. KG Johansson varierar dessutom sitt sätt att skriva med stor skicklighet. Framför allt har berättelsen om Astrid ett fantastiskt vackert, skrämmande och dystert språk. Varje ord är valt med omsorg och förmedlar uppgivenhet och oundviklighet.
För den som vill bli rejält uppskrämd och lätt illamående kan ingen bok rekommenderas varmare än "Svarthunden" just nu.
Andreas Eriksson
