Handen är knuten. Uppfordrande och sträng om den inte hörsammas. Det är samma knutna hand som på första sidan i boken. Man skulle kunna tro att det var ett kännetecken för kampvilja, en strid mot orättvisa och på sätt och vis kanske det är så.
I själva verket står det för namnet på en flicka – Ebba. Jag stötte för första gången på henne i vintras och sedan dess har jag lärt mig en hel del om hennes liv. Ebba fyller år och äter tårta, hon har många kläder i sin byrålåda och när det är varmt ute badar hon i sjön. Bland annat. Jag har läst böckerna många gånger, ibland flera kvällar i rad.
Handen tar plötsligt hjälp av den andra. Den ”står” på den andra och ”ramlar”. Sedan följer en strykning över bröstet. Ebba har ramlat och är ledsen. Jag och sonen nickar åt varandra. Han kniper ihop ögonen – precis som Ebba – som har ont då hon har ramlat. Han ser stolt ut, och lite glad, trots olyckan som just utspelat sig.
Allt detta och lite till kan jag numera säga på teckenspråk. Det gör även mig lite stolt. Men framför allt har det gjort det möjligt för fyraåringen att uttrycka sin vilja och sina önskningar och det finns människor i hans närhet som förstår honom. Och det inom loppet av några få månader. Tänk att en sådan enkel sak som några tecken i en bok kan ge en annan person så stora möjligheter – inte bara ett nöje! Visst skulle jag önska att fler läste teckenböcker, även för barn som har tal, så att de kan prata med andra barn som tecknar. I så fall kan jag rekommendera Ebba-böckerna, men det finns många titlar, även klassiska barnböcker med tecken - även som e-böcker.
Tänk att en sådan enkel sak som några tecken i en bok kan ge en annan person så stora möjligheter.