Känslostorm. Glädje och Vemod försöker leta sig tillbaka till huvudkontoret i Pixarfilmen "Insidan ut". Foto: Pixar Foto: Pixar.
I 30 sekunder får den nyfödda Jenny leva med bara Glädje. Glädje är nämligen först på plats i Jennys hjärna och ser till att skapa det allra första av Jennys minnen. Sedan kommer de andra känslorna: Ilska, Vemod, Rädsla och Avsky en efter en och därmed föds en livslång kamp om ledarskapet i "huvudkontoret".
Ungefär 30 sekunder är också vad som passerar innan man som biobesökare börjar älska den här filmen. Det är nämligen helt omöjligt att stå emot all den fantasi, värme och kreativitet som Pixar och regissören Pete Docter ("Upp") öser på med.
Känslorna i huvudkontoret jobbar på högvarv för att orientera sig när Jenny tvingas flytta från Minnesota till San Fransisco, framförallt Glädje och Vemod tampas. Under en särskilt skakig dag slungas de båda, tillsammans med Jennys karaktärsdanande kärnminnen, ut ur huvudkontoret. Det är givetvis förödande för Jennys personlighet och resten av filmen består av känslornas kamp för att rädda henne.
Det är så lustfyllt att följa med på äventyret i Jennys hjärna där allt abstrakt blir konkret: här ser vi en tankebana i form av ett tåg. Långtidsminnet är en otrolig labyrint där man kan hitta gamla låtsaskompisar och små figurer som dammsuger bort det som inte behövs längre. Givetvis finns här ett fantasiland med en drömpojkvän och en pommes frites-skog.
Men det verkligt fina med "Insidan ut" är hur den inte väjer för några känslor, utan omfamnar även Jennys rädslor, mardrömmar, kriser och problem. Det blir riktigt gripande.
Även om föräldrar och andra gärna uppmuntrar barn att välja glädje mest hela tiden är det också viktigt att låta exempelvis vemodet få ta plats då och då. Det vet de kloka filmskaparna på Pixar och 20 år efter "Toy story" har de med "Insidan ut" skapat en ny, underbar animerad klassiker att se om och om igen.
Miranda Sigander/TT
Det verkligt fina med Insidan ut är hur den inte väjer för några känslor.