Prisa Herren för basisten. Han är kvällens hjälte, som stumt håller i tyglarna när alla andra inblandade i Arkestran ständigt tycks vara på vippen att skena iväg, vildsint, i någon helt egen gångart. Synten viner och fräser, gitarrerna slamrar aningen impotent och plinkar frenetiskt, de tvenne trummisarna håller sig relativt sett på mattan, så även saxofonerna, men förutom basen hotar de alla att barka iväg.
Nu kanske ni tror att detta är något dåligt? Icke. Så är inte alls fallet. Istället gör det under ytan lurande sönderfallet att groovesen blir något att värdesätta, de fett bräkiga saxriffen blir något tryggt att klamra sig fast vid och avsaknaden av överduktigt, självgott musicerande väcker sympati. Oftast är det oväntat svängigt och medryckande. Mina ben börjar röra sig till takten.
Magnus Ericsson