Kommer ni ihåg”Hundtricket”? En film från början av 2000-talet om en man som testar det perfekta sättet att locka till sig en flickvän. Promenera med en söt hund och kvinnorna kommer att flockas.
Det är en ganska oansenlig film men ett trick som säkerligen funkar bra även i verkligheten.
När dottern bara var en liten knodd, upptäckte sambon att ”bebistricket” nog skulle funka minst lika bra.
Något magiskt skedde när han hade lillan med sig – kvinnor i alla dess åldrar kom fram för att prata.
Det var så pass att han formulerade en idé om hur vi kunde dra nytta av detta. Vi borde erbjuda våra singelkompisar att gå ut på barnvagnspromenader. Lillan skulle få en promenad, vi skulle få vila och singeln skulle få flörta så det stod härliga till.
Det är rätt fantastisktatt vara ute med ett litet barn. Jag har aldrig tidigare fått prata med så många okända människor som jag gjort de senaste åren.
Till mig är det inte enbart kvinnor som kommer fram – både kvinnor och män spontanpratar, det de dock nästan alla har gemensamt är att de är äldre.
Barnet, har jag insett, är en fullkomlig pensionärsmagnet.
På den kvartslånga promenaden till affären kan jag få avhandla vädret, priset på mjölk och huruvida det bör byggas en gångtunnel under Torsgatan.
Och då är jag ändå i rörelse. När vi häromdagen stod stilla och väntade på en vän hann tre personer stanna av innan sällskapet anlände.
På ungefär sju minuter fick jag delta i samtal om glass, den lokala busstrafiken och Lill-Herman. Och då pratar de ändå mer med barnet än vad de gör med mig.
Jag tycker att dethär är ganska trevligt. Och för lillflickan är det inte dumt att hon får prata med de som är äldre, de som har tid att ge henne. De som ibland talar bondska.
Vi testade aldrigsambons idé. Kanske hade det blivit en ännu större succé än hundtricket. För våra manliga vänner i alla fall.
För de kvinnliga? Tja, vill de locka till sig någon över 75 år står barnvagnen redo.