Träd, Gräs och Stenar har tackat för kaffet efter ett halvt sekel. Men genom konstellationen Träden lever bandets vision om improviserad drone-rock som vägen till nirvana vidare.
Självklart genom den ende kvarvarande originalmedlemmen Jakob Sjöholm.
Men även själva grundidén består. Bandet tar oss på en resa genom ett böljande rifflandskap och genom kollektivt samspel bygger de tålmodigt crescendon som vaggar oss till rocktrans. Samtidigt hörs det att det är ett nytt band, inte minst genom Hanna Östergrens drivna trummor.
Samtidigt kan jam-sessioner på skiva bli lite träiga och några låtar svajar på gränsen till styrfart. Precis som för tidigare upplagor är nog en livescen Trädens rätta element.
Björn Berglund/TT
Hon är tillbaka med albumet med den kaxiga titeln "Queen", en titel som på intet sätt är osann, Nicki Minaj är och har i några år varit rapdrottningen framför andra. Nu bjuder hon in till ett 19 spår långt epos, där hon samarbetar med – och hånar – flera av genrens största.
Bäst funkar samarbetet med Eminem, som inte har gjort någon hemlighet av hur mycket han beundrar Minaj.
"Barbie dreams" samplar legenden Notorious Bigs "Just playing (dreams)" från 1994. Men där den avlidne rapparen räknade upp populära kvinnliga artister han ville ligga med har Minaj vänt på könsrollerna och dissar sina manliga kollegor.
Albumet är dock minst sju låtar för långt och när samarbetena börjar ebba ut framåt andra halvan känns Minajs ensamma autotunade stämma väl monoton.
Ann Edliden/TT
Karl Olandersson trumpet och sång, Magnus Hjorth piano, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor. Detta är Karl Olanderssons platta men alla medverkande musiker tillhör de idogt arbetande svenska jazzmusiker som man ideligen stöter på i diverse olika konstellationer. Naturligtvis för att de tillhör de bästa.
Inspelningen gjordes sommaren 2017 och innehåller 6 kompositioner av trumpetaren själv och 5 så kallade standards. Själv gillar jag album med en blandad kompott och detta faller mig alltså på läppen. Olandersson är en god kompositör men en ännu vassare instrumentalist. Jag vet få som lyckas krama ur en trumpet en så rik variation på toner och uttryck. Olanderssons platta men heder åt alla medverkande.
Mats Åkerström
Karl Olandersson på trumpet, Ali Djeridi trummor och Andreas Hellkvist hammondorgel bildar tillsammans trion Trinity som regelbundet träffas och gör musik. Detta är deras fjärde studioalbum sedan 2010.
Låtvalet är mestadels det vi kallar ”standards” men då ingen i trion är speciellt rädd för att ta ut svängarna blir det ganska roliga tolkningar. Andreas Hellkvist har utvecklats till en av våra mesta organister och är det klassiska Hammondsoundet trogen. Karl Olandersson leker ibland hejdlöst med den mångfald av uttryck som går att få till på trumpeten. Sammanfattningsvis är det både klassiskt och nytt på hela plattan.
"Moon River", "Nuage" och "Skylark" är exempel på vad det handlar om. Bästa låt tycker jag blir Andreas komposition ”Eel Annod”.
Mats Åkerström
Mark Lanegan (Screaming Trees, Queens of the Stone Age) och Duke Garwood har en lång gemensam historia bakom sig. I mer än ett decennium har de samarbetat av och till, bland annat på det gemensamma albumet "Black pudding" som kom 2013 och Lanegans soloskivor "Blues funeral" och "Gargoyle".
Den här gången har de suttit i varsitt land och spelat in. Garwood i England och Lanegan i USA. Ändå känns "With animals" överraskande väl sammanhållen.
"With animals" är full av bedrägligt enkla låtar. En röst, en gitarr, ett vemodigt tonläge.
Som vanligt lyser hitlåtarna med sin frånvaro. Suggestiva titellåten "With animals" är så nära en sådan duon kommer – men Lanegans raspigt mogna röst samt det stillsamma tempot talar till 100 procent emot alla typer av listplaceringar.
Sara Ullberg/TT
Med frasen ”vi har alla blod på våra händer, det handlar väl bara om att minska på mängden” inleds första singeln till Franska Trions nionde studioalbum.
Göteborgstrion, med sångaren Matti Ollikainen i spetsen, fortsätter att leverera rockig pianobaserad pop på svenska med inslag av jazz. Det är ärligt och gastkramande. Separationer och förälskelse. Snuskigt och ömt. Dur och moll.
Albumets styrka ligger i kombinationen av Matti Ollikainens röst och vemodiga livsskildringar som fastnar.
Rent musikaliskt är ”Blod på våra händer” ingen överraskning, men rakt igenom tajt. Det lilla minuset uppstår på låten ”Iskallt vårregn” då trion låter som ett stökigt Bo Kaspers Orkester. Absolut godkänt, men Franska Trion är som bäst när det är som råast.
Moa Lindstedt/TT
På Candi Statons trettionde (!) album går den 78-åriga sångerskan tillbaka till sina rötter med djup southern soul i funkförklädnad. Candi Staton började som liten turnera i amerikanska söderns gospelkyrkor och fick under 60- och 70-talet titeln "First lady of southern soul". Hon är numera mer populär i Europa än i USA, inte minst sedan 80-talshiten "You got the love" slog stort på den här sidan Atlanten.
På "Unstoppable" tolkar hon bland andra Patti Smith i bästa spåret "People have the power" och river av Nick Lowes "Peace, love and understanding". Sex av låtarna på skivan är sprillans nya, men det lyfter inte riktigt. När nästan alla låtar på skivan går i samma takt glider låtarna in i varandra, även om rösten imponerande nog fortfarande håller samma kvalitet som förr.
Ann Edliden/TT
Hon startade som skådespelare i Nikelodeon-serien "Victorious och har sedan dess sakta men säkert etablerat sig som en av våra största popstjärnor.
Ariana Grandes lättsamma pop och glasklara stämma har klättrat på många listor och inför släppet av fjärde albumet "Sweetener" är det just tonartshöjningar som förväntas. Och de finns där, som i mäktiga men inte särskilt spännande singeln "God is a woman". Det är välproducerat och snyggt, men samtidigt väldigt långt ifrån nyskapande.
Därför är det uppfriskande att se hur Ariana Grande valt en annan väg på många av spåren. För i samarbetena med Pharrell Williams på "Blazed" och med Nicki Minaj på "The light is coming" glimrar det som mest. Istället för att ta ut hela sitt röstregister sjunger hon istället avslappnat om förälskelser, ackompanjerat av en avskalad produktion som andas framtid.
Frågan är vilket spår Grande väljer i framtiden. Blir det more-is-more pop eller avskalat, snyggt och modernt? Jag hoppas på det sistnämnda.
Maria Wallin