Både Moni Nilssons böcker om den lilla killen Tsatsiki och filmerna om honom har blivit riktigt populära.
Med all rätt dessutom. Det känns verkligen som att Moni Nilsson, som också är manusförfattare, känner sig in i barnens liv utifrån ett större perspektiv.
Och av det blir det både underhållning och allvar - precis som det ska vara.
För dig som inte känner till historien ska jag kanske berätta att Tsatsiki har en grekisk pappa och en svensk mamma och lever mitt i båda världarna.
Den här gången ska han hälsa på pappa i Grekland. Men du som följer med i samhällsdebatten vet att allt inte är riktigt bra ställt i krisens Grekland. Det är kort sagt nära bankrutt för hela samhället.
Något som också går ut över Tsatsikis pappa. Problemen har medfört att han funderar på att sälja inte bara sin hotellrörelse utan också den olivlund som tillhört hans släkt i generationer.
Tsatsiki blir förstås ledsen när han får höra talas om det. Hans pappa bläckfiskdykaren är ju både rik och snarast kung i sin hemby enligt Tsatsiki.
Hur som helst, Tsatsiki träffar en jämnårig tjej, Alva, och de båda startar en kampanj för att inte bara rädda Tsatsikis pappa, utan hela byn.
Det är pittoresk som en grekisk fiskeby, det är sött som en baklava och det är fartfyllt som en Zorbadans.
Dessutom är det hela tiden barnen som står i centrum även mitt i den politiska turbulensen.
Däremot blir det lite komplicerat när Per Hammar, Tsatsikis bästa kompis, kommer och hälsar på.
Han känner sig som ett tredje hjul när Tsatiski och Alva vänslas och utbyte hemligheter. Han vill ju fortsätta vara Tsatsikis bästis. Och inte blir det bättre av att Alva retas och använder helt andra smeknamn än ”Hammarn”. Som spiken och skruvmejseln...
Alla tre barnskådespelarna, Emrik Ekholm (Tsatsiki) , Adam Gutniak (Hammarn) och Sara Vilén (Alva) är riktigt duktiga och bär upp filmen.
De vuxna får hålla sig i bakgrunden och det känns helt rätt.
Även om det är svårt att frångå Christine Meltzer som spelar Alvas mamma Durga med en hopplös inställning till sitt enda barn. Att Alva alltid vill samma sak som mamma, istället för att lyssna.
Däremot kanske det ibland blir lite för mycket grekiskt vykort av det hela. Kreta, där filmen är inspelad, är verkligen en vacker ö med en fantastisk natur.
Men ibland känns det som att vi tvingas på en reklamfilm som lika gärna hade kunnat visas före själva filmen.
Det är pittoreskt som en grekisk fiskeby, det är sött som en baklava och det är fartfyllt som en Zorbadans.