Kollegan äntrarredaktionen och för dagen ser han annorlunda ut. Han har hatt på huvudet. Detta skapar viss fascination bland medarbetarna. De flesta känner sig nödgade att påpeka just att han har en hatt på sig, som att det skulle överaska honom totalt att han har något på huvudet och att det, istället för att vara en bit tyg, kanske visar sig vara en väldigt väl tränad iller.
Jag vill gärna uppmuntra nästan all form av hattbärande. Jag har själv ett antal varianter i garderoben som jag allt för sällan använder. Jag vill nämligen hemskt gärna bära hatt, men jag vill inte vara en hattbärare.
Låt mig förklara:En gång i tiden var hatten vanlig, den användes som en tjusig accessoar, ett sätt att skydda sig från solen eller kanske av blygsamhet av män med begynnande flint eller kvinnor som ville gömma sig kokett bakom brättet. Om den inte var väldigt iögonfallande var hatten ingenting som stack ut på morgonpromenaden. Men om du bär en hatt idag blir du också ofrivilligt förmedlare av något sorts statement. Du är en hattbärare. En sådan som vill sticka ut.
En fedora ärkanske det som är lättast att komma undan med. Den är hyfsat diskret och säger egentligen inte så mycket förutom att du kanske vill efterlikna en gangster eller, om det är en större variant, Indiana Jones. Min favorit, plommonstopet, är något svårare. Den bärs i och för sig rätt ofta av kvinnor men ska då gärna åtföljas av en cool livsstil fyllt av svepande kläder och obskyra utomhuskonserter. Slokhatten är en annan favorit, problemet där är att alla som bär slokhatt har en inre bild av att se precis så chick ut som Audrey Hepburn eller kanske rent av mystisk och svåråtkomlig som Greta Garbo. Helt ovetenskapligt skulle jag gissa på att en person av 100 lyckas med den bedriften.
Men jag uppmanar starkt till alla att ta efter kollegan. Tillsammans kan vi göra hatten vanlig igen. Vågar du så vågar jag.