”Du brukar ha ganska bra spaningar. Men den var inte bra” säger kollegan bestämt.
Jag påstår att dansbandsmusik, så småningom, kommer att bli ”lite hippt”. Inte mycket hippt, men lite. Så pass att människor i 30-40 årsåldern kommer att lyssna på Thorleifs och Sven-Ingvars på fester och sjunga med ganska oironiskt. Inte de nyare dansbanden, utan de vars låtar de kan texterna till sedan barndomen då deras 50-talistföräldrar har spelat dem i hemmet. Kanske har dessa personer till och med alltid tyckt att det är lite svängigt eller fint men inte vågat erkänna det.
Som den där gången när vi satt fyra personer i en bil och tre av oss sjöng loss järnet till en skiva med Frälsningsarmens låtar. Fjärde personen, som kom utomsocknes ifrån, tittade på oss undrande, ja hon såg nästan lite rädd ut. Men när man är uppväxt i frikyrkostarka Västerbotten går det liksom inte att undvika att snappa upp dessa låtar. Dessutom är ”Ovan där” i Stonefunkers tappning riktigt catchig.
Kollegan gissade på att jag verkade för egen agenda. Att jag själv ville lyssna på dansband och därmed försökte göra det lite hippt. Men sanningen är att jag inte faller under kategorin ”människor som lyssnade på dansband som liten”. Mina föräldrar spelade Simon and Garfunkel.
Jag skyller därmed på dem för en pinsam fadäs när jag skulle avsluta meningen ”Jag ringer på fredag, så ses vi på ... ” och tvärsäkert klämde in ”MÅNDAG!”.
(Jag tyckte väl egentligen inte att det var så pinsamt, men uppenbarligen är det en textrad man ska kunna).
Just den raden borde jag dock ha svarat rätt på eftersom en klasskamrat ofta sjöng den i skolbussen. En kamrat vars föräldrar lyssnade på dansband, som nu är 35 år och garanterat fortfarande minns att den rätta veckodagen att avsluta med är ”lördag”.
Inom snart kommer du att höra ”Leende guldbruna ögon”, ”Fröken Fräken” och ”Bra vibrationer” på en efterfest. Tro mig. Jag står för den spaningen.