”Jag tittar på en youtubefilm där Stephen Fry berättar om sin prostata”, berättar kollegan Elin.
Just där uppstår frågan på varför hon sitter och tittar på en 60-årig man som berättar om sina prostatabekymmer. Är det kanske så att Elin är en osedvanligt medkännande människa och vill veta hur Stephen och andra i hans situation mår? Eller kanske har hon ett rent medicinsk intresse? Nä, sanningen är att vi tittar på Stephen Fry oavsett vad han gör.
– Ingen kan berätta om prostatacancer på samma eleganta sätt som Stephen Fry, förklarar hon vidare.
När hon nämner detta tänker jag på en annan video. ”Epic tea-Time with Alan Rickman”. Skådespelaren Alan Rickman dricker te. I flera minuter. I slowmotion. Miljontals tittade på detta för ett par år sedan och det dök upp artiklar med rubriker som ”Sådan är Alan Rickmans kraft”. Kontentan; Vad än Alan Rickman gör tittar man.
Stephen Fry är en smart och rolig typ, Alan Rickman hade en behagligt dov röst, men de är också människor som har ”det”. Det där oidentifierbara. Vi har alla träffat på sådana människor. Här på Norran var det hon som lämnade redaktionen för jobb i storstan för flera år sedan och folk fortfarande får något drömskt i blicken då hennes namn nämns.
Jag undrar om man kan träna upp sitt ”det”? Kollar upp mänsklig magnetism (som inte ska förväxlas med magnetiska människor vilket tydligen också är en grej) men min djupodlande studie som bestod av tio minuters googling gav inte så mycket mer än spirituell mumbojumbo. Det är en del av attraktionen förstås. Det skulle förta lite av charmen om det visade sig att de där personerna inte alls har något extra utan att ”det” går att förklara med någon typ av formel.
Jag hoppas att Stephen vet om att han har det, att Alan visste om det och även hon som flyttade. För ”det” är nog den mest avundsvärda egenskap jag kan tänka mig.