Jag skulle lättkunna fylla en hel biosalong med människor som jag har rekommenderat att se ”Pans labyrint”. Kanske borde jag rent av göra det någon gång då jag tror få följt min rekommendation trots mina svallande lovord. Kanske för att det talas spanska i den?
”Pans labyrint” utspelar sig strax efter det spanska inbördeskriget. En flicka, Ofelia, flyttar med sin mamma upp i bergen till sin nye styvfar, en kapten som jagar motståndare till Franco-regimen. Mitt i allt elände hittar Ofelia en igenvuxen labyrint och träffar de magiska varelser som vaktar över den. Hon får veta att hon är speciell.
Filmen är makalöstvacker och rörande. Det var också den film som höjde Guillermo del Toro till skyarna som regissör. Efter den har jag med entusiasm sett fram emot varje ny film som del Toro varit inblandad i, men det har över åren blivit med allt mer svalande hopp. Om än han har jobbat med en del bra projekt, främst som manusförfattare, så har de filmer då han suttit i regissörsstolen, så som ”Pacific Rim” och ”Crimson Peak”, varit så outhärdligt platta och bleka i jämförelse med ”Pans Labyrint”.
Men så för ett tagsedan slängdes en stor mängd tändvätska på den falnade lågan. Trailern för hans ”The shape of Water” började nämligen så smått att cirkulera. En film om en stum vaktmästare som arbetar på ett laboratorium i början av 60-talet. Där råkar hon se en varelse i en vattentank – en varelse som nästan ser ut som en människa.
Återigen en film som ser magiskt vacker ut, och som tycks bemästra den svåra balansen bestående av fantasi förankrad i verklighet.
Den har mötts av lovord då den hade premiär i flera länder för ett par månader sedan och nyligen stod det klart att den fått 13 Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film.
I februari har denSverigepremiär. Efter det hoppas jag kunna säga: ” Du måste se The shape of Water ... de talar engelska! och om du gillar den MÅSTE du se Pans Labyrint.”