För tillfället vill jag ha precis alla kläder som Jodie Whittaker har på sig i bilderna då hennes look som nya Doktorn i ”Doctor Who” presenterades. Foto: BBC
En vän berättadeatt hon en gång gjorde slut med en kille för att han hade en ”ful halsduk”. Hon kan ursäkta sig med att hon då var liten och numera har växt upp till en synnerligen sympatisk person. Men jag inser att det är tur att min partner, och mina vänner, inte går efter den principen, för herreminje vad jag hade blivit dumpad.
Kollegan skickade för ett tag sedan en bild på en tröja som hon konstaterade var en ”Åsa-tröja”. Det var en stor stickad blå sak. Den såg väldigt mysig ut. Men allra bäst var att den hade en bild av Gizmo på framsidan. En Gizmo bestående av glitter. EN GIZMO I GLITTER! Tyvärr var den ohyggligt dyr, annars hade jag bott i den för alltid.
Jag misstänker attdet är sådana stilval som gör att jag alltid känner mig något personligt förolämpad av gör-om-mig-program – det vill säga program där de tar en rolig och annorlunda människa och stylar den till en trist människa. Okej, den där kvinnan ni just gett en make over kanske ser betydligt stilrenare ut i ett svart fodral men jag skulle mycket hellre hänga med henne om hon fortfarande bar bekväma kläder och hade rosa stjärnor i håret.
När jag sett sådanaprogram känns det alltid tryggt att komma ihåg att det någonstans i huset ligger en stor hög med garn – en rest från när sambon tänkte överaska mig med en Doctor Who-halsduk. Det var bara den lilla detaljen att han var tvungen att lära sig sticka först. Och hans första projekt var alltså ambitiöst, en sådan halsduk är bred, randig och väldigt, väldigt lång. Han kom en bit men hann ”glömma hur man stickade” innan han blev klar.
Han köpte dock en till mig i julklapp. Och vad jag vill komma fram till med detta är följande; Det är nog så man vet att man har hittat rätt, när man funnit någon som inte bara håller fast vid en när man gör märkliga halsduksval – utan till och med uppmuntrar dem.