Dominic Cooper som Jesse Custer i ”Preacher”.
Det händer sällannuförtiden. Att man mot slutet av en tv–serie knappt kan bärga sig tills nästa avsnitt. För sådär en 15 år sedan började ribban sättas så himla högt, vi har haft ”Sopranos”, ”Deadwood”, Vita huset” och ”True Detective”. ”Game of thrones” dräper fortfarande konkurrensen då det gäller att vara bland det mest nervkittlande som visas på tv.
Så när nya serier kommer försöker jag. ”Jessica Jones” och ”Penny Dreadful” flyger förbi och jag kollar några avsnitt innan de försvinner i en puff av ointresse och glömska. Tills nu. Tills ”Preacher”.
De som varserietidnings-intresserad på 90-talet har garanterat koll på denna historia om småstadsprästen Jesse Custer i Texas, han med oanade krafter som slits mellan gott och ont.
Jag har ingen koll på det alls, vilket betyder att jag kunde börja se serien helt förutsättningslöst. Detta hände:
Först drogs jag in av seriens gula färg. Gult på film och i tv är ett knep för att få publiken att omedvetet tänka ”fattig och varm miljö” (används i stort sätt alltid i Västernfilmer) och därmed visa att det här minsann inte är någon gullig serie. Sedan smälte jag av Texasdialekten, den typen som låter genuin och smått poetisk. Sedan föll jag för karaktärerna och var därmed fast. Jesse Custer själv är, så som huvudpersoner brukar vara, bara lagom intressant som vilsen präst. Men det lämnar bara mer spelrum för de dubiösa typerna som omger honom. Han flankeras av en snabbtalande irländsk man med demoniska attribut och en kvinna som, förutom att vara en uppenbarelse av coolhet, briljerar i det första avsnittet genom att MacGyvra (det borde absolut vara ett verb) ihop en bazooka. Lägg därtill in ett stort mått humor och en väldigt diffus gräns mellan gott och ont och du har början på en ytterst intressant serie.
Jag ska dock stillamin entusiasm något. Det har ju faktiskt bara gått fyra avsnitt än. Men jag längtar redan tills nästa.