Kvinnorna i science fiction och fantasy har blivit fler – tack och lov.
När Wonder Woman just hade släppts hamnade regissören James Cameron i blåsväder. Han hävdade att det kändes som att han ”skrek in i en vindtunnel”. Han ville nämligen att folk skulle förstå att Wonder Woman inte var en feministisk förebild. Hans Sarah Connor från ”Terminator”, var däremot minsann någon att se upp till.
”För Sarah Connor är ingen skönhetsikon. Hon hade problem, hon var en hemsk mor och hon förtjänade publikens respekt genom hårt arbete.”
Jamens Cameron har en ohyggligt smal bild av vad kvinnor bör se upp till. Och jag gissar att det står många på andra sidan den där vindtunnel och skriker tillbaka: ”Vi bestämmer själva våra förebilder!”
I många år var vi ganska svältfödda på kvinnliga sådana inom science fiction och fantasy. I Hobbit-filmerna till exempel tog Peter Jackson det ypperliga beslutet att skapa, trots böckernas klassikerstatus, en helt ny figur, alven Tauriel, så att det inte skulle bli en fullkomlig grabbfest.
Förvånansvärt ofta när jag nämner detta som ett problem får jag Ellen Ripley slängd tillbaka i ansiktet. Och Leia. Detta borde tydligen räcka, vad klagar jag på? Skulle jag vara på ett givmilt humör skulle jag själv kunna lägga till Barbarella och Uhura och en handfull coola kvinnor till som förekommit inom dessa genres. Men så givmild är jag inte. Kan de själva enbart komma på två personer är det väl ett uppenbart tecken på att det varit för få.
Det senaste åren har detta förändrats. Med råge. I Avangers-, Star Wars-, Hunger Games-filmerna med flera kryllar det av kvinnor i stora och små roller. När jag skulle beskriva den senaste Terminator-filmen låg ordet femme-centric längst fram på tungan.
James Camerons bestämde sig tydligen för att sluta skrika och istället skriva en ny film med den numera 60-åriga Sarah Connor i en roll. Och visst är vi glada att se henne.
Likaså som att vi är glada att Wonder Woman dyker upp på nytt i en film nästa år.