Annika Norlin. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Jag har, så länge det varit möjligt, googlat efter låttexter för att säkert inte missa någonting. I många fall tar det en stund efter att en låt släppts innan texten finns att hitta. Vissa texter borde aldrig skrivas ned, medan andra gör sig minst lika bra lästa med ens egna andetag som enda puls. Annika Norlins texter rör sig i den sistnämnda kategorin, och i dag släpper hon både en bok där hon samlat dem allihop och sin sjätte fullängdare, "The fox, the hunter and Hello Saferide".
Skivan inleds med "I forgot about songs" som handlar om hur en enkel låt kan bära en, och spela väldigt stor roll. Den låt jag tänker kommer att spela störst roll just på denna skriva är "I was Jesus". Där kommer Jesus, Martin Luther King och Gandhi tillbaka till jorden som kvinnor.
Det är ingen tvekan om vem som ligger bakom låtarna, men det finns små saker som gör stora skillnader i jämförelser med tidigare album. Texter och melodier är nu texter, med rytmer. Popmelodierna är fortfarande där, men nu får orden utgöra det mest centrala när musiken tonats ned. Norlin är ett lyriskt geni och en berättare av rang, nu med en ännu finare klang. Hon fortsätter att fundera, fråga och föreställa sig. Och jag fortsätter att lyssna.
Emelie Häggström
