Annika Norgren, 32 år, började skriva poesi redan som tonåring. Hon berättar att hon hade många tankar och ord i huvudet som behövde skrivas ned. Skrivandet blev en slags tröst under jobbigare perioder, men även ett sätt att få utlopp för den ångest hon kände. En känsla hon fortfarande har med sig, vilken hon i dag kan känna en tacksamhet till.
– Jag var ganska mobbad som tonåring och har alltid varit lite annorlunda och känt ganska mycket ångest. Samtidigt tycker jag att jag är lyckligt lottad för att jag kan använda ångesten i mitt skrivande. För mig är det väldigt givande, säger Annika Norgren.
Ångesten ger också dynamik i skrivandet, menar Annika Norgren.
– Om man bara är jättenöjd hela tiden vore det ganska svårt att skriva poesi. Samtidigt försöker jag skriva både utifrån ett mer glatt och allvarligt perspektiv, då det är viktigt att få bredd i det jag skriver och hur jag uttrycker mig, säger hon.
Annika Norgren säger att hennes poesi kretsar kring "två parallella saker". Dels att människor ska komma ihåg och uppskatta skönheten i livet, men även kunna bearbeta jobbigare händelser och motgångar.
Just vad uttryckssättet poesi erbjuder, med sina kortare texter och utan särskilt många regler att anpassa sig efter, var det som gjorde att Annika Norgren fastnade för konstformen.
– Texterna kan se ut hur du vill och det var verkligen det som gjorde att jag blev så förtjust i poesi. Det finns inga regler utan man kan skriva på sitt sätt.
För stunden har Annika Norgren bara läst upp sin poesi vid ett fåtal tillfällen och delar i stället sina alster genom sociala medier och forum för poeter. Men inför framtiden har hon satt upp ett tydligt mål:
– Drömmen är så klart att bli utgiven. Jag skulle säga att det är en rätt så illa dold dröm också, säger hon och ler.
Om man bara är jättenöjd hela tiden vore det ganska svårt att skriva poesi.