Den onda dockan. Annabelle Wallis och Ward Horton i ”Annabelle”.
Jag är inteså där vansinnigt förtjust i skräckfilmer som många andra. Många gånger är ju verkligheten mycket värre än det vi får se på film.
Ändå är jag så där lagom skärrad och hukar mig i biofåtöljen efter att ha sett ”Annabelle” som utspelar sig före ”The Conjuring” som kom förra året. Det är med andra ord alla ungars favoritleksak, en docka som är inblandad. Och den här vill inte alls gå och lägga sig i docksängen eller stå på parad med de andra leksakerna.
Det här är en ond varelse besatt av demoner. Och hon heter förstås Annabelle.
Jag blir faktiskt riktigtskrämd några gånger. Fast vem skulle inte bli det när gravida kvinnor och söta bebisar är inblandade.
Vi som ser filmen kan förstås räkna ut vad som är på väg att hända. Men det är ju inte lika lätt för dem som befinner sig mitt i skeendet.
Som att kliva in en hiss när du ju sett djävulen själv jaga dig. Inte så bra idé.
Eller att lämna en unge alldeles själv? Ändå sämre idé.
Men vill du fålite hjärtklappning så är det förstås alldeles rätt ändå. För om filmens huvudpersoner är så där logiska i allt de gör då skulle det ju inte blir mycket till skräck.
Annabelle Wallis spelar Mia, mamman med det stora hjärtat. Hon är duktig och faktiskt ganska viljestark. Det är mycket värre när kvinnor bara står och skriker. Wallis ger sin roll karaktär.
Ward Horton känns lite tamare som hennes äkta man, John. Men han försöker i alla fall inte intala sin fru att hon är galen.
Jag har också en förkärlek för Alfre Woodard som alltid gör bra ifrån sig. Här spelar hon Evelyn, en kvinna som ställer upp för sina grannar utifrån sin kristna grundsyn.
