Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701”, där hon iscensatte en psykos på Liljeholmsbron, är ett av decenniets mest uppmärksammade och diskuterade konstverk. Anna Odell inledde söndagens föreläsning på Nordanå med att berättar om idén till projektet.
– Jag var på väg hem en sen kväll och mötte en tjej som var i samma situation som jag själv hade varit då tio år tidigare. Det mötet med den tjejen som var psykotisk var det som satte igång tanken av att överhuvudtaget använda mig av den erfarenheten och undersöka psykiatrin och strukturerna kring ett omhändertagande.
Innan Anna Odell inledde konstprojektet gjorde hon noggrann research och pratade med olika psykiatriska kliniker om vad hon tänkt göra men också hur hon upplevt de tidigare omhändertaganden hon varit med om.
– Då sa de; ”nej så går det inte till, man blir inte lagd i bälte bara för att man gör motstånd så upplevde du det bara för att du inte var vid dina sinnens fulla bruk”. Det tyckte jag också var intressant, vem har definitionsrätten av sanningen.
Odell berättade att syftet med konstprojektet aldrig har varit att bevisa att psykiatrin är dålig.
– Jag gjorde det inte för att jag ville jävlas med psykiatrin. Verket handlar inte om vad jag tycker om psykiatrin eller min personliga historia. Det jag var intresserad av var om en institution med stor makt stå för det de gör. Varför hade man ett behov av att skriva i journalen att jag hade ett behov av att slåss när det sen kommer fram att det var inte var så det var. Varför skriver man det? Jag ville försöka hålla upp spegeln mot de som annars bedömer en.