Donald Trump är en av dem som varit föremål för satiren.
Politisk satir är väl aldrig mer aktuell än under ett valår. Men från flera håll har jag hört personer som tycker synd om just sina favoritpolitiker eller -partier. Som beklagar sig över att det numera är fritt fram att skämta om något så viktigt som politik.
Det förvånar mig förstås, eftersom politisk satir måste vara en av de allra äldsta och vanligaste formerna av humor. Det var något jag själv lade märke till när jag växte upp.Ett av mina tidigaste tv-minnen var det brittiska satirprogrammet "Spitting Image", där groteska dockor föreställande Reagan, Thatcher, Gorbatjov med flera användes för att driva hejdlöst med deras politik. De politiska skämten gick mig förbi, men dockorna tyckte jag såg roliga ut. Jag minns förstås också "Helt Apropå", med Ingvar Carlsson i form av en sko! Återigen ett koncept som jag minns mer än satiren bakom. Lyteskomiken fastnade men inte de politiska frågorna.Att skämta om politik är alltså inget nytt – även om det når rekordnivåer nu. Framför allt om man räknar med amerikansk politik också. Sketchprogrammet "Saturday Night Live" och talkshowvärdar som Stephen Colbert, Jimmy Kimmel och Seth Meyers framstår ofta som politiska kommentatorer. Det nya är väl just diskussionerna som uppstår sen, i kommentarsfälten. Sociala medier fylls även av hemmagjorda, grova skämt som också trissar upp stämningen. Jag skulle vilja uppmana alla att ta det hela med en nypa salt, men upprördheten är svår att bromsa när den väl har fått fäste.
Nyligen fick den amerikanske satirtecknaren Rob Rogers sparken från Pittsburgh Post-Gazette, eftersom tidningen inte ville stöta sig med Trump-anhängare. Trump var en vanlig måltavla i Rogers’ teckningar, precis som tidigare presidenter varit under hans 25 år långa karriär. Men 2018 är året då satiren tas på fullaste allvar.