Frankensteins monster återfinns på många ställen i populärkulturen.
För exakt 200 år sedan gavs den stilbildande skräckromanen Frankenstein ut, skriven av den tonåriga debutanten Mary Shelley. Sedan dess har namnet Frankenstein blivit ett begrepp som det tillhör allmänbildningen att känna till, även om ganska många brukar tro att Frankenstein är namnet på det av likdelar sammansatta monstret. I själva verket är varelsen namnlös och det är hans skapare som heter Frankenstein.
Själv läste jag boken under min studietid, och det är jag inte ensam om. Den är vanligt förekommande som kurslitteratur i olika sammanhang. Nyligen noterade ett par brittiska tidningar – The Times och The Sun – med förvåning att dagens "känsliga" studenter får sympati för monstret när de läser boken. Tidningarna formulerade sig nedsättande om de överkänsliga ungdomarna som betraktade monstret som mänskligt och missförstått, ja rent av ett offer.
Strax fylldes internet av kommentarer som hånade tidningarnas raljerande. Alla som läst boken vet ju nämligen att det är det som ÄR poängen! Även filmatiseringarna brukar ta fasta på att det är det som monstret utsätts för – bland annat på grund av hans utseende – som leder till att han begår hemska dåd, inklusive mord. Inte en inneboende ondska, som The Times och The Sun trodde var fallet. Frankenstein sätts just nu upp som teater i Stockholm, och även här är syftet att visa hur hatet mot det främmande är det som skapar monster i samhället. Ett ansvar som många kanske vill blunda för.
För övrigt anser jag att Boris Karloff var bäst på att skådespelaren porträttera monstret på film. Robert De Niros rollprestation som monstret må ha varit närmast romanversionen men den filmen tyckte jag var tråkig och då föredrar jag hellre att se om Mel Brooks underhållande "Det våras för Frankenstein!".