Amandra Burman har skrivit boken "Ångestladdad".
Det började på högstadiet. Inuti Amanda Burman slet och rev ångesten, och att skada sig själv blev ett destruktivt plåster på såren. Det var en självklar del av hennes vardag, en ond spiral av svarta tankesätt, ätstörningar och sår på kroppen.
– Det är konstigt, men det blev normalt. När andra gick ut genom dörren kollade de så att de hade med sig plånbok och nycklar, och jag dubbelkollade så att jag hade rakblad. Det var min vardag, säger hon.
Hand i hand med att självskada gick ätstörningen. Långa träningspass innan skolan, äta utan stopp för att sedan svälta sig själv – och det var i princip ingen som reagerade.
– Den existerade mer i det tysta, det finns så många fördomar kring hur en person med ätstörningar ska se ut så det togs inte på allvar. I den åldern ville jag så gärna att vuxna skulle tycka om mig, och jag fick lära mig man skulle vara tyst och lugn. Och jag var motsatsen till det. Men i självskadan och i ätstörningarna hade jag någon slags kontroll, säger hon.
"Jag ville att boken skulle vara liten, så man kan bära den med sig", säger Amanda Burman.
Idag är hon 21 år gammal och sitter i sin första egna lägenhet på Sunnanå. Från soffan ser hon ut över krispig granskog och i handen håller hon en rykande kopp kaffe. I tio års tid har psykisk ohälsa genomsyrat hennes tillvaro, men så ser det inte ut nu. Det är ett år sedan hon senast skadade sig själv.
– Mitt liv har ju varit kantat av självskada och ångest så länge jag kan minnas, så att det nu gått ett år, 365 dagar, utan att jag gjort det känns overkligt. Det är jag stolt över. Beslutet tog jag när jag gjorde en överenskommelse med min svärmor – om jag slutade skada mig så kunde jag skaffa häst. Det blev så konkret, det var vad jag behövde för att ta steget, säger hon.
Men hur tar man sig ur ett decennium av psykisk ohälsa? Hur bryter man en ond spiral som vid första anblick kan kännas obrytbar? I boken "Ångestladdad" tecknar Amanda Burman ett porträtt av den resan – från den första självskadan när hon var elva år till personen hon är idag, med egen häst, en intensiv kärlek till det skrivna ordet och långt borta från rakblad.
– Jag har alltid tyckt om att skriva, och som många andra skrivit blogg under lång tid. Men under hösten bestämde jag mig för att skriva en bok, och ämnet var självklart. Jag tänker mycket på när jag var i tonåren och mådde som värst, och vad det betytt om jag fått läsa om någon i samma situation men som tog sig ur det. Om jag kan hjälpa en enda person så blir jag överlycklig, säger hon.
Ungefär ett halvår tog det att skriva "Ångestladdad".
"Ångestladdad" skildrar Amanda Burmans egna kamp mot ångest, men ger även konkreta råd till den som befinner sig där.
– Psykisk ohälsa är inte något som bara försvinner, utan jag jobbar med det fortfarande. Men jag mår otroligt mycket bättre. Om du mår dåligt, prata om det. Bara genom att uttrycka det så tycker jag att mycket släpper. Det handlar också om att vilja, speciellt kring självskada. Jag har varit tvungen att stålsätta mig, säger hon.
Hon håller i den lilla, lysande rosa boken.
– Jag är stolt över att jag lyckats skriva den. Min tonår har varit väldigt tuff, men på ett sätt har allt det dåliga ändå mynnat ut i något viktigt och bra, min alldeles egna bok, säger hon.