Hur hemskt det än må låta så finns det människor vars ansikte personifierar ondska. Juha Vajlakkalas nuna är ett sådant. Ett ansikte som inte bara väckte avsky när han satt häktad och blev dömd för morden på tre fjärdedelar av en familj under slutet av 1980-talet, utan även fick unga kvinnor att sukta ikapp. Under häktningstiden fick han också runt 30 brev per dag från beundrarinnor. De flesta knappt myndiga och alla med en övertygelse om att Juha Vajlakkala var oskyldig.
En av dessa var Victoria Larsson från Ursviken. Olycklig på grund av sin svåra acne drömde hon om ett annat liv i en större stad. Däremellan fantiserade hon också om att bli räddad av den otämjde Juha Vajlakkala. De börjar brevväxla och givetvis blir Victoria kär. Victoria Larsson liknar honom även vid de gothrockare hon dyrkar.
Man skulle kunna tro att irritationsmomentet i "Ett norrländskt trauma" är denna naiva kärlek för Juha Vajlakkala och jo, det är irriterande, men boken faller på annat. Det är svårt att förstå kopplingen mellan kärleken för Åmsele-mördaren och utseendekomplexen då författaren bara är och skrapar på ytan. Trots att dessa två ämnen känns väldigt personliga och det handlar om en självbiografisk roman. Det är också nästintill omöjligt att känna några sympatier till den unga Victoria Larsson eftersom hennes obegripliga handlingar, som inte bara handlar om brevväxlandet med en mördare, sällan förklaras utan snarare bara verkar finnas med för att förfasa.