Vad är egentligen en krigshjälte? Det är frågan David Ayer ställer med sitt krigsdrama "Fury" och svaret blir naivt nog "någon som dödar massor av soldater trots att oddsen är emot honom".
Brad Pitt spelar sergeanten Don "Wardaddy" Collier, en luttrad soldat som varit med förr och som jobbat sig upp till att bli en respektabel ledare.
Med bister uppsyn styr han en liten trupp om fem svettiga, smutsiga, hyfsat omogna män på olika uppdrag i hjärtat av Tyskland under ett brinnande världskrig.
"Vårt jobb är att döda", förklarar han och släcker ciggen lite nonchalant. I stridsvagnen känner han sig hemma, krigandet är "det bästa jobb han någonsin haft". Detta säger han gång på gång. Kanske lite för att övertyga sig själv, eller mest för att övertyga de andra. Allra mest den unga, oerfarne Norman (Logan Lerman), det nya tillskottet i den lilla truppen som aldrig haft ett vapen i sin hand förut och som initialt vägrar ta en annan människas liv.
Kantat av starkt våld och en orgie i lemlästade kroppar får sig den unge Norman sedan den dyrköpta lärdomen, precis som man kan vänta av den här sortens tematiska krigsfilm.
Vissa trötta klichéer skymtar förbi (den villiga tyska horan, den unga SS-soldaten som skonar den unga amerikanen och Normans givna utveckling från oskuldsfull pojke till fullfjädrad soldat) i vad som känns som ett ärligt försök till en realistisk krigsskildring.
Men den misslyckas fatalt med detta eftersom ingen av soldaterna ter sig särskilt realistiska och krigsscenerna alldeles för actionfyllda, välorkestrerade och snygga. Och, jag säger det igen, totalt klichéartade.
Caroline Hainer/TT
